Inledning
Redan på senmedeltiden hade man bestämt att det var böndernas skyldighet att bygga ”sju rum” i prästgårdarna, vilket under senare tider betydde sju byggnader: stuga, stekarhus, lada, sädeslada, visthus, sovstuga och fähus. Senare prästgårdar byggdes vanligtvis på samma ställe som de tidigare prästgårdarna, så man kunde fortsätta använda de urgamla murade källarna. Prästgårdarna byggdes vanligtvis i närheten av vattendrag med tanke på de smidiga transportförbindelserna.
Virket till prästgårdsbyggnaderna hämtades från prästgårdens skogar eller vid behov från böndernas skogar. Församlingsmedlemmarnas uppgift var att bygga och underhålla byggnaderna. Inkomsten från prästgårdens jordbruk utgjorde en del av prästens lön, men en omfattande del av prästens fordringar bestod av naturprodukterna som församlingsmedlemmarna levererade, till exempel spannmål, dagsarbeten som de utförde vid prästgårdens ägor samt olika förrättningsavgifter, såsom vigslar och begravningar. Först under de första årtiondena på 1900-talet började man småningom övergå från natura förmåner till penninglön. Huvudbyggnaden fungerade fortsättningsvis som prästens och hans familjs bostad.
Man såg inte alltid med blida ögon på medborgarskyldigheten av skattenatur som gällde prästgårdar. Genom århundradena föddes det tidvis upprorsanda och strävan till försummelse bland bönderna. Prästeståndets privilegier och ibland förhållandevis överflödiga livsstil kritiserades också av yngre generationers präster som hade bondebakgrund och som öste sina ideal ur väckelserörelserna. Prostsonen som växte upp i en prästgård, författaren Juhani Aho, beskrev de konfliktfyllda personförhållandena i en prästfamilj. Författaren Väinö Linna beskrev i sin tur kraftfullt i sin romantrilogi ”Under Polstjärnan” den lokala konflikten mellan prästgården och torparna, som var en del av den större samhälleliga och ideella processen i början av 1900-talet.
Prästgårdarnas och prästeståndets historia är därför inte helt konfliktlös, men å andra sidan kunde det vara en hederssak för den lokala befolkningen att kyrkoherden i sin prästgård var på alla sätt välbärgad. Man ansåg att prästgården, kyrkan och klockstapeln skulle återspegla socknens storlek och tillgångar. Dessutom var prästgårdarna ett slags center för framåtandan. Man tog snabbt i bruk den experimentella vetenskapens uppfinningar. Till exempel kunde det i 1700-tals prästgårdar finnas vid sidan av en termometer också en barometer, år 1766 fanns det i Karleby prästgård en typ av ”elektrisk machin” och år 1775 använde man kompass och mikroskop i Kronoby prästgård. Soluret ute på gårdsplan kunde ersättas av väggklocka och rova. Man levde i en upplysningens och nyttans uppgångsperiod.
Prästernas läror innehöll inte endast troslära och sedlighet, utan man tog också upp lantbruk, trädgårdsskötsel och hushållning. Professorn i naturhistoria och ekonomilära, Pehr Kalm uppmanade redan i mitten av 1700-talet Åbostudenterna att anlägga trädgårdar till sina framtida tjänstehus, han hade nämligen stött på sådana under sina utlandsresor. Kalm påstod att många farliga sjukdomar, såsom skörbjugg, nervsjukdom, brännfeber, förlamning, benfälla och lungsjukdom berodde på överdriven köttkonsumtion, salt mat och för mycket sittande. Han rekommenderade en diet som bestod av främst mjölk- och grönsaksrätter. Unga studerande blev också ivriga på att samla bland annat frön av äpple, körsbär och plommon, och sådde sedan dem i sina prästgårdar. I Rosenlunds prästgård uppmuntrade kyrkoherde Gabriel Aspegren allmogen att odla och förädla växter, med vars hjälp man skulle kunna förhindra hungersnöden som orsakats av nödåren. Samtidigt skulle man kunna minska importen från utlandet.
Prästerskapet hade ofta ansvar också för hälsovården, vaccineringen, fattigvården och folkundervisningen i socknen. Prästerskapet kunde också ha uppgifter inom kommunalförvaltningen, såsom skötandet av sädesmagasinen och underhållandet av broar. Det samhälleliga engagemanget återspeglas bland annat av att Edvard Johansson, som valdes till kyrkoherde i Karleby, var i slutet av 1800-talet en aktiv förespråkare av finländskhet och det finskspråkiga läroverket. En vitt känd, mångsidig samhällelig och etisk påverkare är också kyrkoherden i Karleby prästgård, Anders Chydenius.
