Eskola by

Eskola-talo Koulutie 3 / Veturitalli, Eskolan kylätalo (Lokstall, Eskola byagård) Pinolankatu 1 / Perinnekeskus (Traditionscentret) 63.9079N 24.1731E Kannus

I takt med skogsbanan växte regionen kring Eskola station till ett livligt och mångsidigt arbets- och bostadsområde. Virket som fraktats från ödemarkerna till stationsgården lossades direkt i VR:s vagnar eller veden travades tillfälligt i enorma stackar för att invänta följande lastning. På stationsgården och i närheten av den fanns förutom lokstallet bl.a. kontorsbyggnad, verkstad, kollager, vedlider, lagerskydd och personalens bostadsbyggnader. Kaféet Kujalan kahvila var en viktig rastplats.

I närheten av stationsområdet byggdes också en kottklängningsbyggnad, plantskola, klabbfabrik och såg. I kottklängningsbyggnaden torkades kottar som man sedan fick frön av och som Forststyrelsen planterade i skogarna. I plantskolan, där det ännu idag står ett vattentorn för vattning, producerades tall- och granplantor för skogsbruksområdets behov. I småvedsfabiken producerades småved för att användas som bilbränsle i synnerhet under fortsättningskriget. På sågen tillverkades trävirke närmast för barackernas, stallarnas och de övriga byggnadernas behov.

Man kom inte heller undan olyckor. Förutom att loket kunde krocka med en bil eller spåra ur var som helst på skogsbanan, tändes också eldsvådor. Till exempel var Eskola stationsgård och by i fara i augusti 1955, då elden kom lös i vedstackarna. Brandområdet var omfattande och hotande, men efter att flera brandverk i timtal arbetat hårt fick man bukt på elden och kunde slutligen släcka den. Över 7000 kubikmeter ved brann upp, men man undvek en större katastrof.

Berättat

”Lokstallet var min favoritplats. Det var mörkt och skumt där och alltid fanns det ett lok, vars mekanik man kunde undersöka och jämföra med andra lok. Om jag minns rätt så var Ettan och Tvåan (Ykkönen och Kakkonen) av samma storlek. Tvåan var mest i bruk. Trean var större och tillverkad i Finland. Det största loket var Ranko.” (Intervjuer per e-post med Seppo Paavola 2015, i boken Eskolan Metsärata)

"Senare började man också stapla ved. Det var ett stort projekt, åtta skogsbanevagnar på fem karlar. Vedträden var färska, vilket betydde hårt arbete. Stackarna hade ofta fem staplar och de var tjugo meter långa. (…) Det fanns också olika stora stackar. Sju staplar och längre än 20 meter.” (Eero Ojakangas minns, ca 1995, i boken Eskolan Metsärata)

”Arbetsskedena som följde torkningen av bangrunden krävde att jag satte mig i arbetet. Samtidigt med torkningsarbetet och röjningen av banlinjen skulle banvallen grusas, syllarna och skenorna monteras, lokstallet, smedjan och bostadshuset byggas, barackerna invid banan anläggas, materiel anskaffas och dessutom skulle huggningarna planeras och köras igång. (…) Banan går redan långt in i statens skogar. Det är bråttom att laga ved bara för att säkerställa bränslet till de egna loken, och varorna ska fås vidare. Banan borde ge inkomst!” (Ojakangas: Aurinkomutka 2005)

”Loket ryker. Jag litar inte riktigt på det och att det hålls på spåren, och jag försöker alltid hålla ett avstånd mellan mig och loket. Det skadar ju inte att vara klok med tanke på maskinerna. De säger att ångan från varmt vatten skjuter iväg loket. De tror sig veta. Det tror inte jag på. Om varmt vatten skulle flytta på järn, så skulle ju alla bykeskittlar och kaffepannor flyga ända iväg till Ryssland eller Sverige. Flyga! (…) Herrarna luras om allt. De har ingått pakt med djävulen. Djävulen!” (Ojakangas: Aurinkomutka 2005)