Berättat

”Ristilä stationsbyggnad är ny och inte ens helt klar. Jag vet inte riktigt varför man kallar den för stationsbyggnad. Jag tycker att det är en vanlig barack. Männen har jobbat i rask takt med bastun i några dagar för att Helmi och Kalevi med barnen och förstås grabbarna, som jag som bor i manshuset, får bada bastu. Helmi sa att man efter bastun bygger ett fähus för några kor och ett stall för ett tjugotal hästar på herrgården. Fähuset är till för de fast bosatta i Ristilä, stallet för skogsjobbarna.” (Ojakangas: Pölkynvälit 2005)

”Jag frågar om Selmas liv i Ristilä. Selma sade att hon börjat driva en handel. Hon berättade att hon säljer all sorts saker som karlarna behöver.” (Ojakangas: Linnunkantaja 2009)

”‒ Är det telefonlinje hit? frågar journalisten och tittar på telefontråden som hänger på stolparna invid banan och går in i Ristilä stationsbyggnad.

‒ Självklart, säger jag. Det är många gånger effektivare och snabbare att sköta ärenden genom att ringa än att springa fram och tillbaka på banan.

‒ Springa?

‒ Nå, åka tåg… dressin, rättar jag mig själv.” (Ojakangas: Aurinkomutka 2012)

”Jag minns då pappa och jag åkte dressin första gången från Ristilä till Särkijärvi och kontrollerade banan. Det var högsommarvärme och vid Tulisaari hade det uppstått en solkurva. Vi märkte ut stället med kvistar tvärs över banan så lokförarna skulle kunna sakta in. Man fick blåsor i baken av att veva på med dressinen, jag var ju liten och ivrig på att åka dressin.” (E-postintervjuer med Seppo Paavola 2015, i boken Eskolan Metsärata)