Inledning

Eskola skogsbana eller Lillbanan mitt i Mellersta Österbotten var en ovanlig företeelse inom finländskt skogsbruk. Lillbanan ägdes av Forststyrelsen och var en smalspårig järnväg. Banan för trävirkestransport är nästan 70 kilometer lång och den byggdes för hand och med dåtida arbetsredskap genom svårframkomlig ödemark. Järnvägen med sina lok, vagnar och dressiner var i bruk i ungefär fyrtio år från början av 1920-talet till början av 1960-talet.

Cirka två miljoner träkubik transporterades längs med banan från skogarna i Sievi, Reisjärvi, Toholampi och Lestijärvi. Det var inte endast virke som rörde sig längs banan, utan också hundratals människor med olika bakgrunder och berättelser. Största delen av arbetarna kom från närområdet, men också från övriga Finland. Den första tiden arbetade här också ett hundratal sovjetryska marinsoldater som gjort uppror och flytt från Kronstadts fästning.

Efter att skogsbanan byggdes på 1920-talet växte Eskola by med sin bangård och sina byggnader kraftigt. Nya invånare flyttade till byn då det fanns gott om arbetsplatser. Avståndet på över 10 km till Kannus kyrkby betydde att Eskolaborna ordnade med många olika tjänster och aktiviteter på eget bevåg. Till exempel hölls invigningen av Eskola arbetarhus år 1924. Den snabba tillväxten och de livligare aktiviteterna ledde till många olika åsikter, även tvivel, hos de lokala ortsborna, såsom Arto Ojakangas skriver i sin roman Pölkynvälit:

”Jag tycker det bara är trevligt då livet i byn blivit aktivare. Många fler av de yngre i byn är av samma åsikt med mig. Äldre folk och i synnerhet de jordbrukare vars land banlinjen byggdes på, är precis som mormor misstänksamma eller till och med fientliga. Största delen av skörtisterna, vars möten jag själv deltar i och till vilka jag anser mig höra, tror att det ordentliga livet försvinner från byn på grund av skogsbanan. Alla måste dock medge att de inkomster som Lillbanan fört med sig har i många stugor hjälpt mot hungern.”

Träden som fällts i skogarna drogs med hästkrafter till skogsbanans hämtställen, där lastarna flyttade virket för hand i tågvagnarna. Vid sidan av bågsågen och yxan fick man de första motorsågarna först i medlet av 1950-talet. I Lestijärvi förde man virke till banan genom flottning. Vedträna bar man i famn, men större virke rullade man med hjälp av stödträd i vagnarna. Allt som allt fyra lok transporterade virket från ödemarkerna till Eskola som var det verksamma och administrativa centret för storprojektet. Därifrån transporterades virket med VR:s tåg till sågverken, fabrikerna och hamnarna. Avverkningen, lastningen, lossningen och underhållet sysselsatte under vintrarna upp till 500 personer. Ojakangas skriver följande:

”Lilla loket tuffar vid banan. Det backar och skjuter vagnarna som lastats med vedträn intill vagnarna som stora loket fört hit. Lilltåget stannar. En man springer mellan loket och den första vagnen, och strax åker loket och vagnarna blir kvar. Snart läggs en planka mellan vagnarna och männen börjar bära vedträn längs den från lilla vagnen till de stora vagnarna. Det kallas för lossning.”

Männen som kom på skogshuggningarna inkvarterades i baracker som byggts längs med banan, och i bristen på bättre till och med i rökpörten med jordgolv. För hästarna hade man byggt stall. Lastmännen bodde i husvagnar som flyttades längs banan enligt behov. I synnerhet den första tiden var det inget vidare att bo i trånga och kalla utrymmen, där också ohyran trivdes. Med tiden blev förhållandena bättre då man fick till stånd mer fungerande bostadsutrymmen och barackhusmödrar avlönades av Forststyrelsen för att ta hand om matlagningen och städningen.

Forststyrelsen avslutade banverksamheten i början av 1960-talet, eftersom verksamheten inte längre var ekonomiskt lönsam. Materielen och skenorna såldes som skrotjärn. En del av skogsbarackerna såldes till privatpersoner och flyttades till andra ställen, en del av stugorna försvann helt. Arbetarna sökte sig till lantbruket eller till fabrikerna, en del flyttade till Sverige.

Kvar finns Saarivesi barack som byggdes vid sjön år 1947 och lokstallet i Eskola, idag en aktiv byagård. Till byagårdens gårdsplan har man anskaffat ett museilok med vagnar. I Eskola-talos gårdsmiljö finns en miniatyrmodell av skogsbanan. Traditionscentret finns i närheten av Eskola sommarteater och badanläggning.

Kvar av den rivna banan finns en skogsväg som lämpar sig för vandring antingen till fots eller med fordon. Längs med skogsvägen finns informationstavlor som berättar om platsernas historia.