Töppönens stenröse

Eevinpisto Halsua

Töppösen luolikko är ett stenröse om 7,5 kvadratkilometer i Halsua där det utöver skogsdungar och kärrsänkor finns stora stenbumlingsområden. För cirka 7000–8000 år sedan, då kontinentalisen hade smält, sköljde enormt stora vågor bort den finare marksubstansen och kvar blev stenarna som släpats med och gjorts runda av stormarna. ”Man kan bara föreställa sig hur höga dessa vågor var som kastade stora bumlingar som vägde upp till flera ton”, har Hans-Peter Schulz (2004, 15) konstaterat. Till följd av landhöjningen flyttade havsstranden småningom västerut och en omfattande hällmark lämnade på torra land. Ett speciellt mosaiklandskap uppstod, även kallat ”det steniga havet”. Området har bevarats till största delen i naturtillstånd.

Det finns ingen vetenskaplig förklaring till historien bakom namnet Töppönen som används för området. Man kan stöda sig på gamla berättelser enligt vilka man på sten funnit fotspår efter jättar, ”töppösenjälkiä” (spår efter tossor). En vanligare förklaring är att en ekorrjägare skulle ha fastnat med kängan i grytet och endast töppönen, dvs. fotlinnet eller tossan lämnade kvar på foten. Man har också föreslagit att namnet Töppönen kommer från det gamla svenska ordet döppa, som åtminstone i svenska Lappland, i Västerbotten betytt ”den som gömmer sig under jorden” och ”grytrå”.