Folkkonstcentret och Bergspaviljongen

Jyväskyläntie 3 Kaustby

Kansantaiteenkeskus (folkkonstcentret) invigdes 1997 och är ett kultur-, konsert- och möteshus där folkmusiken och folkkonsten är framträdande på många olika sätt. I huset fungerar Kansanmusiikki-instituutti (folkmusikinstitutet) som är en forsknings-, utbildnings- och informationsorganisation samt föreningen Pro Kaustinen ry som ordnar Folkmusikfestivalen. I Suomen kansansoitinmuseos (Finlands folkinstrumentmuseum) samlingar finns cirka 1000 instrument och museets basutställning presenterar den levande musiktraditionen i Kaustby och Perho ådal. I nedre våningen av byggnaden kan man bekanta sig med Dallmeier-samlingen, som är en mellaneuropeisk folkkonstsamling, samt världens största, 7 meter långa kantele som är byggd av instrumentbyggare Kimmo Sarja. I butiken vid Kansantaiteenkeskus finns bland annat ett unikt och omfattande utbud av skiv- och notpublikationer inom folkmusiken. Gårdsområdet livas upp av ITE- och miljökonstverk.

Kaustinen-salen i Kansantaiteenkeskus, som byggts in i berget, har 350 platser och där ordnas konserter, filmförevisningar och övriga kulturevenemang samt möten. Allt som allt rymmer byggnaden 3600 kvadratmeter.

Kansantaiteenkeskus i sig är ett viktigt arkitekturobjekt där sten, trä och den fantastiska sammanställningen av utrymmen och linjer kombineras på ett fascinerande sätt. Huset är planerat av arkitekt Rainer Mahlamäki, som också prisbelönats och blivit känd för bland annat skogsmuseet Lusto i Punkaharju, naturcentret Haltia i Esbo, Maritimcentret Vellamo i Kotka samt det historiska museet för de polska judarna i Warszawa.

Bergen i Kaustby var ännu i början av 1900-talet samlingsplatser för ungdomarna på sommaren. Man lekte ringlekar och brände midsommarbrasor här. Kaustby ungdomsförening anskaffade en tomt på Finninkallio berg och byggde den första dansbanan där 1954. Stockarna fick man från den gamla rian vid Puhkios hus. Dansstället fick efter några år också väggar och tak och fick namnet Kalliopaviljonki (bergspaviljongen). I samband med den första folkmusikfestivalen byggde man en läktare till paviljongen. Den nya bergspaviljongen byggdes på det ursprungliga stället enligt ritningar av arkitekt Tilus och paviljongen invigdes 1970. Efter detta har huset renoverats på många sätt. Ringlekstraditionen vid berget, ett århundrade tillbaka i tiden, lever kvar – nuförtiden fungerar huset som ett danshus där folkdanslagen inom Kaustisen Nuorisoseura, Ottoset, har sina övningsutrymmen. Man övar sig bland annat inom purpurdans som är en väsentlig del av musiktraditionen från Kaustby. Vid Kalliopaviljonki ordnas också olika evenemang från danser till familjefester.

Berättat

Kalle Virkkala eller Koulun-Kalle (Skol-Kalle) har berättat en historia om hur musiken kom till Kaustby: ”Och jag har tänkt att det kommer redan från Väinämöinen, det att musiken kommit till Kaustby. Väinämöinens sång och spel klingade över hela Finland och mötte bergen här, Pöökallio, Isokallio och Finninkallio. Klangen stötte mot bergen och dedär noterna föll ner. Getabockarna, killingarna åt sedan av gräset och de fick en sorts notmuskel. Och då människorna här åt av köttet fick de musiken inom sig. Väinämöinens sång och spel gjorde ett slags virvel här. Därför föddes sedan många bra spelmän på en och samma gång. (...) (Hanhikoski 2007, 7)

Bilder

Folkkonstcentret

Gårdsområdet kring Folkkonstcentret

Gårdsområdet kring Folkkonstcentret

Bergspaviljongen

Karta