Pohjanlahden Rantatie

Välkommen till den Gamla Strandvägen

Byggandet av riksväg 8 har för sin del inverkat på att den hundratals år gamla Bottniska vikens Strandväg från Vemo till Torneå ställvis fått vara orörd och därför bevarats relativt bra. Visst har den gamla strandvägssträckningen under årens lopp grundförbättrats och ställvis rätats ut. Trafikverket godkände Bottniska vikens Strandväg som en riksomfattande turistväg år 2010 och vägen är markerad med bruna skyltar.

Landskapet har förändrats längs Bottniska vikens Strandväg under århundradena, då havet till följd av landhöjningen dragit sig tillbaka från vägen, men en liten avstickare från rutten västerut, till vattnet, rekommenderas. Längs med Strandvägen kan man uppleva historia, havets närhet, naturen, kulturen, ta del av berättelser och olika evenemang.

Nu ska vi bekanta oss med en sträcka på cirka 40 kilometer längs Bottniska vikens Strandväg. Resan kan företas med bil eller cykel.

Resan kan påbörjas eller avslutas antingen vid Svedbergs Skolmuseum i Munsala eller Pedersöre Tingshus i Jakobstad. Båda objekten är historiskt värdefulla och välbevarade. Längs Strandvägen belyser även de övriga besöksobjekten områdets kulturarv genom fakta, berättelser och bilder.

Välkommen till den Gamla Strandvägen!

Diskutera på twitter #RantatieGL!

Tweeta #RantatieGL

#RantatieGL tweetar

Inledning

I slutet av medeltiden gick en vinterväg runt Bottniska viken och på sommaren en ridstig från Egentliga Finland längs västkusten till Torneå och därifrån längs den svenska kusten ner till Stockholm. Den kortaste och snabbaste rutten från Åbo till kungarikets huvudstad gick via Åland, men under menföret var rutten som gick runt Bottenhavet den enda förbindelsen mellan Finland och moderlandet. Det sägs att redan Karl IX reste runt Bottniska viken längs vintervägen i februari 1602, och likaså Gustav II Adolf i mars 1614.

Gång- och ridstigarna förenade också människor, handelsplatser och kyrkbyar i Österbottens ådelta. Man tog sig över de små vattendragen med flottar eller längs broar, vid våtmarkerna längs spångar eller uppradade stenar. Landrutterna var naturligtvis ofta oländiga. Det fanns redan ett slags landsväg från Korsholms slott till Karleby i medlet av 1500-talet, eftersom man känner till vägtvister från den tiden. I Munsala fick den som ansvarade för underhållet av allmän väg böter om vägen sköttes dåligt. I landskommunen Karleby fick man likaså böter om man inte hade byggt en flotte.

Organiseringen av kyrkan, handeln och staten förutsatte ett enhetligt och fungerande vägnät. Då kronan på 1600-talet grundade Korsholm (nu: Vasa), Nykarleby, Jakobstad, Karleby, Brahestad, Uleåborg och Torneå städer i Österbotten, etablerades landsvägsförbindelsen på kusten med sina skjuts- och gästgiverianläggningar. Veterligen kunde man köra norrut längs strandvägen från Korsholm också med kärra och vagn på 1660-talet, vilket förutsatte att vägen var 3–4 meter bred.

Även posten skulle fungera under alla årstider från och med 1600-talet. Med postbönderna färdades också muntlig information, och även snokandet hörde till deras uppgifter. Postens snabbhet berodde bland annat på föret och postböndernas flitighet. I verket Kokkolan kaupungin historia (Gamlakarleby stads historia) nämns med säkerhet åtminstone en förverkligad tidtabell: ”Domboken hade skickats från Karleby med regelbunden post den 16 januari 1675 och anlände i Åbo den 2 februari.”

Byggandet och underhållet av vägar, broar och flottar hörde även skattemässigt till bönderna, på samma sätt som prästgårdarna, vilket stadgats redan i de medeltida lagarna. Uppgiften var inte lätt i synnerhet i ödemarksregionerna och socknen stred mycket sinsemellan om skyldigheterna.

Den gamla strandvägen slingrade sig enligt terrängen och vattendragen genom obebodda och ödsliga ödemarker. Postbönderna och övriga resenärer som rörde sig till fots, med häst eller kärra kunde gissningsvis möta många slags faror och svårigheter. Föret kunde vara dåligt. Vilda djur och rövare rörde sig i trakterna. En genväg kunde leda till att man gick vilse. Det skedde olyckor och sjukdomarna härjade. Under krigsåren orsakade soldater och desertörer otrygghet på vägarna. Under hungeråren vandrade trötta tiggare längs vägarna och många av dem stupade av trötthet under resan. Många sökte hjälp i trollkonster, trollformler och böner. Men visst uppnådde man också nytta och nöje av att resa.

Många vägavsnitt var i dåligt skick och därför tärde de hårt på resenärer, hästar och fordon. Kronans tjänstemän var befriade från avgifter, och utöver dem erbjöds resenärer som kunde betala vila och proviantering i gästgiverierna längs vägen. Allmogen kunde få övernatta med sin häst i ett stall. År 1649 stadgades i lantdagens författning att det för resenärerna längs vägarna vid behov skulle ordnas övernattning, förplägnad och skjuts till följande gästgiveri. Gästgiverier skulle finnas på ca tjugo kilometers avstånd från varandra. De närmaste husen skulle stå i beredskap för gästgiverierna, om det fanns fler resenärer än vad gästgiverierna kunde betjäna. Också hästarna kunde behövas av dem som bodde i närheten av gästgiverierna, för att kunna erbjuda extra skjuts.

Många sorters folk färdades längs den gamla strandvägen. En känd och något skrämmande vandrare under de sista årtiondena av 1600-talet var den i Nykarleby bosatta bödeln i Österbotten, Heikki Matinpoika Hakalainen. I flera socknar längs strandvägen fanns straff- och avrättningsplatser. Hakalainen utförde sina tjänsteresor på ett stort område och vi kan föreställa oss att han med sina hästar och sin utrustning också behövde gästgiveritjänster under sina resor. Resorna kunde pågå i flera dagar. Kronan betalade ett arvode för bödlarnas arbetsutföranden och ersatte resekostnaderna. Anneli Kanto beskriver i sin roman Pyöveli (Bödeln) faderns resa sett med sonens ögon: ”En gång eller två gånger i året åkte far långa vägar, till Karleby, Lappo, Uleåborg, till och med till Sotkamo för att hänga eller avrätta folk. Då behövde han med sig färdkost. Behövde han också piska, tog han mer sig Perttu Rännäri som hjälp. Far kunde vara många veckor borta hemifrån. Han kom tillbaka smutsig och med gropiga kinder, men läderpåsen som hängde på bröstet var tung av mynt. Han kunde ta hem kringlor, en sjal, yllevantar eller en bit fläsk åt mig och mor.”

En annan person som färdats längs strandvägen och noterats i historieböckerna var skeppsredaren Fredrik Henrik Chapman, som adlades på gamla dagar. Han vandrade runt omgivningen av Jakobstad och Karleby omkring årsskiftet 1758–1759. Han bekantade sig med skogarna i Mellersta Österbotten och bland annat med båtvarven i Jakobstad samt Jatkojoki i Ruotsalo, där man också tillverkade segelfartyg. Chapman ansåg att furu var ett bra skeppsbyggnadsmaterial som var förmånligare än ek, dock något mer kortlivat. Amiralitetet förverkligade Chapmans förslag något senare och bordläggningen på krigsskeppen fick göras av furu och inbuktningarna av gran.

Den tredje kända vandraren längs strandvägen var författaren, historikern och kulturgeografen Zacharias Topelius den yngre, som föddes 1818 i Nykarleby. Han reste under sin studietid tiotals gånger mellan Helsingfors och Nykarleby. Redan som skolgosse reste Topelius längs med strandvägen norrut; resan från hemstaden Nykarleby till skolstaden Uleåborg tog omkring tre dagar. Senare gjorde han sina forskningsresor runtom i Finland, också vandrande längs strandvägen. I sin faktabok som kom ut i början av 1870-talet, En resa i Finland, presenterar han landets regionala egenskaper och sina erfarenheter av resorna. Topelius reste själv rätt så bekvämt med schäs eller fjädervagn, men tyckte synd om dem som inte hade möjlighet till annat åkdon än en enkel skjutskärra med två hjul och en axel och som inte hade mjuka sittdynor: ”Åk på detta sätt en timma på stenig väg, och du har fullgjort en botöfning, mera förtjenstfull, än om du vandrat som pilgrim till Rom med ärter i skorna!”

Österbotten och Kvarken i början av 1860-talet (www.vanhakartta.fi)

Gästgiveri- och skjutssystemet som övervakades och reglerades av kronan bevarades så gott som oförändrat ända till slutet av 1800-talet. Jämfört med hela landet fanns det mellan Vasa och Karleby på 1860-talet tredje flest skjutshästar per kilometer. I början av 1900-talet försämrade buss- och järnvägstrafiken samt yrkespersonbilstrafiken gästgiveriernas verksamhet eller ändrade på deras verksamhetsmodell. Först år 1955 avslutades deras verksamhet helt som överflödig genom lagen om gästgiverier, skjutsstationer och -hållplatser. På 1900-talet överfördes byggandet och underhållet av vägar på staten.

Bottniska vikens Strandväg har haft en stor ekonomisk, administrativ och kulturell betydelse med Österbottens och hela Finlands mått mätt. Kulturarvsrutten mellan Munsala och Jakobstad är en viktig del av denna helhet.

Aktörer och källor

Manuskript: Kari Ilmonen (översättning av Ida Forsman)

Bilder: Kari Ilmonen och Pedersöre storsocken historia I-II.

Grafisk layout: Creative Preludi

Team: Kari Ilmonen, Laura Holm, Bo Kronqvist, Gurli Dumell, Mikaela Smedinga, Gustaf Strandberg, Mikael Rönnqvist, Svante Nylund, Greger Erikslund, Maria Lunabba, Agneta Ström-Hakala, Jan Ehnvall, Guy Björklund, Lilian Pettersson-Smeds, Tuomo Härmänmaa, Veli-Matti Tornikoski och Matias Meriläinen

Källor:

Anders Svedberg https://fi.wikipedia.org/wiki/Anders_Svedberg

Anders Svedberg 1832–1889 http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/pers/svedbeau.htm

Balladen om den väldige prästen http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/nylundg/solvarv/freytag.htm

Den starke prästen http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/diverse/freytafm.htm

Dödsfall (Anders Svedberg) Finlands Allmänna Tidnind 2.1.1889. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/396148?page=2

Ett sällsamt nittioårsminne av J. J. Nyman http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/op/storholms.html

Finlands svenska skolmuseum http://www.museiportalosterbotten.fi/museum-a-o/museum/8-finlands-svenska-skolmuseum

Finlands Svenska Skolmuséum. Broschyr.

Forsby–Ytterjeppo Hembygdsförening r.f. Publikation nr 5. Utgiven hösten 2012.

Huldén, Lars & Holm AnCi: En folkets man. Berättelsen om Anders Svedberg från Munsala. Ekenäs 2001.

Ilmonen, Kari: Kulttuuriperintö maaseudun matkailuyritysten tuotteissa ja palveluissa. Jyväskylän yliopisto. Kokkolan yliopistokeskus Chydenius. Kokkola 2016. https://jyx.jyu.fi/dspace/bitstream/handle/123456789/49408/978-951-39-6628-7.pdf?sequence=1

Jakobstads Wapen, Chapman och skeppsbyggnadshistoria. Redigering av Guy Björklund & Carola Sundqvist. Jakobstads museums publikationer nr 26. Jakobstad 1994.

Johan Freytag 1723–1779 http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/diverse/freytabn.htm

Juntunen, Ritva: Pedersören käräjätalosta museo. Lakimies Uutiset 27.8.2014. https://lakimiesuutiset.fi/pedersoren-karajatalosta-museo/

Juthbacka i 350 år av Maj-Britt Höglund http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/diverse/juthmb1.htm

Juthbacka. Jubileumsskrift av Ragnar Mannil. http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/mannil/juthb/00jutrm.htm

Juthbacka – keidas idyllisessä pikkukaupungissa. Labyrinth Books. Uusikaarlepyy 2007.

Juuttaan taistelu Suomen sodassa 1808–1809 http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/diverse/petajufi.htm

Kanto, Anneli: Pyöveli. Gummerus. Helsinki 2015.

Kuddnäs http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/uppslfinl/kuddnasu.htm

Kuddnäs av Erik Birck http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/birck/ii/kuddnas.htm

Kuddnäs. Skalden Z. Topelius´ forna hemgårds historia av Zachris Schalin. http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/schalin/kzs/0000kuzs.htm

Kuddnäsin museo http://www.museiportalosterbotten.fi/museot-a-o/museo/51-kuddnasin-museo

Kungstenen http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/minnesst/kungsste.htm

Kusikivi. Valtakunnallisesti merkittävät rakennetut kulttuuriympäristöt RKY. Museovirasto. https://www.kyppi.fi/palveluikkuna/mjreki/read/asp/r_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1000020540

Lehtinen, Tapio: Syytteet kahdeksasta murhasta – tuomio kahdesta. PS Pulssi 14.7.2017. S. 9.

Maata, jäätä, kulkijoita. Tiet, liikenne ja yhteiskunta ennen vuotta 1860. Toim. Tapani Mauranen. Tielaitos. Edita Helsinki 1999.

Mellan Lojlax och Åkvarn. Berättelser och hågkomster från gången tid samlade av Munsala byaforskare. 1997.

Mickwitz, Axel, Möller, Sylvi & Nikander, Gabriel: Kokkolan kaupungin historia, osat I & II. Kokkolan kaupunki. Vaasa 1984.

Munsalan kotiseutumuseo http://www.museiportalosterbotten.fi/museot-a-o/museo/24-munsalan-kotiseutumuseo

Munsala kyrka http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/wikw/rijf/283munsa.htm

Munsalan kirkko ja pappila. Valtakunnallisesti merkittävät rakennetut kulttuuriympäristöt RKY. Museovirasto. http://www.rky.fi/read/asp/r_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1635

Nikander, Gabriel: Kuningas Aadolf Fredrikin käynti Kokkolassa v. 1752. Teoksessa Kokkolan kaupungin historia II osa. Kokkolan kaupunki. Vaasa 1984. S. 46–53.

Nyholm, Bertel: Vägen till ett skolmuseum. Arbetsutskottet inom Finlands svenska skolmuseum. Nykarleby 1996.

Nykarlebyvyer http://www.nykarlebyvyer.nu/

Några drag ur Kuddnäs historia av Sigmund Schalin. http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/schalins/divss/kuddhist.htm

Pedersöre tingshusmuseum – Pedersören käräjämuseo http://www.tingshuset.fi/

Pedersören kirkko ja Kirkkoranta. Valtakunnallisesti merkittävät rakennetut kulttuuriympäristöt RKY. Museovirasto. http://www.rky.fi/read/asp/r_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1632

Pohjanlahden rantatie – Ratsupolusta rannikon matkailutieksi. Toim. Maunu Häyrynen ja Mikael Lähteenmäki. Turun yliopisto. Kulttuurituotannon ja maisemantutkimuksen laitoksen julkaisuja XV. Pori 2009.

Pohjanmaan kautta. Tiet ja tieliikenne Pohjanmaalla keskiajalta 1990-luvulle. Toim. Tapio Salminen, Raisa Maria Toiv & Timo Haavisto. Tiemuseon julkaisuja 15. Tielaitos. Vaasan tiepiiri. Jyväskylä 1997.

Pohjanmaan rantatie. Valtakunnallisesti merkittävät rakennetut kulttuuriympäristöt RKY. Museovirasto. http://www.rky.fi/read/asp/r_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=4372

Präststenen http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/minnesst/prastst.htm

Rintala, Erkki: Viimeinen istunto. Lakimies Uutiset 27.8.2014. https://lakimiesuutiset.fi/pedersoren-karajatalosta-museo/

Sandberg, Johan: Lagen och evangeliet. Kyrkpressen 13.12.2012. www.kyrkpressen.fi/fileupl/kp1250webb.pdf

Skolförhållanden http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/backmanw/npld50/07npld50.htm#sn

Slaget vid Jutas räddande svenska armén http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/diverse/Usjuthas.htm

Sockenstugan som “klubblokal” http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/bidrag/holmstrf/sockenfh.htm

Sockenstuguberget av Erik Birck http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/birck/ii/sockenst.htm

Soraa, työtä, hevosia. Tiet, liikenne ja yhteiskunta ennen vuotta 1860–1945. Toim. Jaakko Masonen, Kimmo Antila, Veikko Kallio & Tapani Mauranen. Tielaitos. Edita Helsinki 1999.

Spöpålen av Erik Birck http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/birck/ii/spopalen.htm

Spöpålen på Sockenstuguberget av Einar Hedström http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/minnesst/spopalen.htm

Spöslitning av Paul Nyberg http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/nybergp/zt/Sposlitn.htm

Tie meren ympäri. Pohjanlahden Rantatien matkailutie, osatutkimusraportit. Toim. Maunu Häyrynen ja Mikael Lähteenmäki. Turun yliopisto. Kulttuurituotannon ja maisemantutkimuksen laitoksen julkaisuja 38. Pori 2012.

Toivanen, Pekka: Pedersöre tingshus – ett riksomfattande tingshusmuseum? 8.12.2000. https://drive.google.com/file/d/0B7KA3YdvEA3tR1FZeHEtSEJ4TFk/view

Topeliuksen lapsuudenkoti Kuddnäs. Valtakunnallisesti merkittävät rakennetut kulttuuriympäristöt RKY. Museovirasto. http://www.rky.fi/read/asp/r_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1718

Topelius, Sakari: Matkustus Suomessa. Teoksessa Maakuntien Suomi 3. Toim. Kai Linnilä. Tammi. Helsinki 1998. S. 653-687.

Åkerblom, Bror: Pedersöre historia 1865–1965. Pedersöre kommuns förlag. Jakobstad 1971.

Åkerblom, K.V.: Pedersöre storsockens historia intill 1865, I–II. Kommunernas förlag. Jakobstad 1950.