Inledning

Bondeseglarna i Bottniska viken bedrev aktiv handel redan på medeltiden. På det österbottniska kustområdet byggde man skepp redan i slutet av 1500-talet. Skeppsbyggandet på området växte under 1600-talet, då handelsseglatsen och försäljningen av fartyg ökade. Viktiga skeppsbyggnadsställen fanns från Jakobstad ända till Kalajoki, och man kan konstatera att området var den kraftigaste skeppsbyggnadsregionen i Finland på 1700- och 1800-talen.

I och med stapelstadsrättigheterna på kusten blev den internationella handeln och sjöfarten allt livligare mot slutet av 1700-talet. De österbottniska skeppsredarna förde utöver skepp också tjära, brädor och plankor till utlandet, och hade därifrån med sig bland annat salt, tobak, kaffebönor och kryddor. Segelfartygens guldålder falnade i slutet av 1800-talet och skeppsrederiet lönade sig inte längre. Under förbudslagens tid 1919–32 rörde sig här slag i slag snabba spritsmugglarfarkoster, utrustade med kraftiga motorer, febrilt jagade av tullens motorbåtar.

Inom sjöfarten upplevdes också många nederlag, faror och tragedier. Både ombord på fartygen och i hemmahamnarna upplevde man ofta oro, rädsla och sorg. Stormar, grund och grynnor gjorde att många österbottniska fartyg förliste och man besparades inte alltid ifrån att mista människoliv. Till exempel av Karlebyfartygen miste man i skeppsbrott närmare 50 fartyg på 1700- och 1800-talen. De värsta skeppsbrotten var Speculation år 1787 på Medelhavet, Active år 1842, Mercurius år 1844 och Familie år 1860 på Atlanten. Tiotals människor drunknade i dessa skeppsbrott och de materiella förlusterna var enorma. Det sägs att vid Mercurius förlisning lyckades endast kocken rädda sig då han drev i land med hjälp av en stock.

Av Jakobstadsfartygen körde exempelvis Anna Maria på grund i hård storm på den svenska västkusten hösten 1803, lastad med bland annat tjära, beck och sågat virke. 13 sjömän drunknade. Det försvunna skeppet identifierades av en sjömanskista som flutit i land, innehållande kläder som utrustats med initialer. I december 1882 slungade stormen fem män över bord av fregatten Vanadis i Engelska kanalen.

En tragisk historia var också hjulångaren Österbotten som fattade eld utanför Björneborg. Skeppet var på väg mot Jakobstad i augusti 1874. Utöver frakt fanns 35 personer ombord på båten. En slarvigt slängd tändsticka tände på den eldfängda lasten och man kunde inte släcka elden som spred sig snabbt, trots idoga försök. De förskräckta passagerarna rusade i livbåtarna, som kantrade av övervikten redan innan de nådde vattenytan. Trots räddningsfartygen som kom till hjälp hann nästan 20 personer drunkna i olyckan, största delen av dem kvinnor och barn. En av de drunknade var Jakobstadsredaren Otto Malms unga fru Maria som gick i väntans tider. De som hade tur var de italienska positivhalarnas apa som höll sig fast i ankarkättingen, en äldre dam som klamrade sig fast i en kaffepanna som flöt på havet, samt en tonårig pojke som var på väg till livbåten med sin rock i lågor och snubblade i havet – men klarade sig.

Österbotten brann nära vid Björneborg i augusti 1874 (Jakobstads museum).

Också på den österbottniska kusten och i skärgården har det skett många skeppsbrott. Havsområdet är grunt och grynnigt. I synnerhet den urgamla skärgårdsrutten, den så kallade österleden till Stockholm, var farlig men å andra sidan skyddad för stormar. Större, tungt lastade fartyg som strävade söderut använde sig antingen av rutten över det öppna havet eller västerleden som gick utmed svenska kusten. Ännu på 1800-talet var man endast i barnaskor vad gäller omhändertagandet av fasta och flytande sjömärken. Även lotsverksamheten, sjökorten och navigeringsinstrumenten var bristfälliga jämfört med dagens utrustning.

På havsområdet utanför Karleby finns under ytan uppskattningsvis hundratals objekt som inte undersökts och därmed inte bekräftats som vrak. Inom yrkeskretsarna brukar man kalla dessa speciellt olycksbenägna områden för ”vrakfällor”. På sådana områden har man också kunnat konstatera ovanligt många skeppsbrott. Ett framsteg var att en ljusfyr byggdes på holmen Tankar 1889. Naturligtvis hade man redan tidigare byggt fyrbåkar eller båkar på havsområden i Österbotten.

Under havsytan vilar en mängd värdefullt och även outforskat kulturarv: mer eller mindre hela skeppsskrov, söndriga konstruktioner, fraktgods och lösöre från vraken. I TV-dokumentären av Ari Heinilä och Motion Oy, Kuka ryösti hylyn? (Vem plundrade vraket) betraktas vraket som ett slags tidskapsel som kan berätta historier från hundratals år tillbaka i tiden. I dokumentären berättas att människorna och berättelserna i vraken kan på bästa sätt väckas till liv genom marinarkeologiska forskningar. I programmet betonas också att om man rör i objekten eller plundrar dem, leder det till att viktiga stycken av historien försvinner, kanske till och med slutgiltigt. Budskapet är att den som besöker vraken ska uppvisa ansvar och respekt. Platserna kan också vara de drunknades gravplatser. Om eventuella vrakplundrare ska man alltid meddela sjöbevakningen.

Världen under ytan är stum och osynlig, tills den får ett nytt liv med hjälp av tillgänglig information och tillgängliga berättelser.