Berättat

 

Före järnvägens tid färdades många sorters folk längs den gamla Strandvägen vid Bottniska viken. Så kallade högt uppsatta personer övernattade hellre i prästgårdar än i värdshus under sina resor. Även mindre bemedlade färdades längs vägen. Det berättas om prästgårdsvärdinnan, prostinnan, som var brysk mot tiggarna som kom till köksdörren – de fick minsann ingen vägkost från prästgården. Sedan började en kökspiga arbeta vid prästgården. Hon gav i kristen anda i hemlighet mat till tiggarna. Då prostinnan dött uppenbarade hon sig i pigans drömmar och bad om ens ett av de tacken som pigan fått av tiggarna. Pigan vände sig till prosten och fick av honom som råd att ge ett tack åt den saliga hustrun, eftersom pigan själv samlat på sig så många tack. Prostinnan visade sig snart igen i drömmen och bad om ens ett tack från de fattiga. Då fnyste pigan: ”Ta fast alla!” Efter detta fick pigan sova i fred. (Himanka: Lohtajan pappila 200 vuotta)

 

Under prosten Arthur Keckmans tid led man i Lochteå, såsom i hela Finland, av svåra hungerår under senare hälften av 1860-talet. Även i Lochteå hade man i synnerhet våren 1867 länge rikligt med snö och såningsarbetet försenades. Maten tog slut för både människor och djur, den dödliga tyfusen härjade. Från Ryssland exporterades mjöl som vid Lochteå prästgård blandades med bark- och halmmjöl. Det bakade brödet delades ut till hungriga sockenbor. (Himanka: Lohtajan Joulu 1978)

 

Arthur Keckman berättar om prästgårdens apoteksverksamhet: ”De vanligaste medicinerna var saltsprit, blomsprit och ’pirunpaskaviina’ (kåda i brännvin).” I synnerhet saltsprit ansåg Keckman vara en bra medicin mot många sjukdomar. (Himanka: Lohtajan Joulu 1979)

 

Prosten Mikko Himanka var intresserad av historieforskning och hans hustru Maj-Britt Källström-Himanka minns familjens flytt från Karleby, från en liten tjänstebostad för diakonissor till Lochteå prästgård: ”Sista dagen i juli 1973 flyttade vi till en stor, historisk, traditionell prästgård och församling. Jag anade, men visste inte, hur min kära make skulle vara ´gift med församlingen´. Och även jag.” Maj-Britt berättar om de många olika uppgifterna för vilka man behövde hjälp av olika tjänstegrupper. ”Mikko och jag hade strävat efter att det skulle vara en låg tröskel till prästgården. Vi visste att lochteåborna är sparsamma och godhjärtade. De ställer upp på talko om man frågar dem.” Maj-Britt berättar att hon var van vid att människor annars också kom till prästgården och satt på bänken och berättade historier. (Intervjuare: Helena Anttiroiko-Mehtälä)