Välkommen till Lochteå prästgård

 

 

Den nuvarande prästgården i Lochteå färdigställdes i början av 1800-talet och har varit en central plats i områdets historia. Under århundradenas lopp har den varit det andliga men också kulturella centret i socknen. Prästgården finns längs den gamla Österbottniska Strandvägen. Redan under Sveriges kungarike kunde man ta sig längs denna viktiga rid- och postväg från Egentliga Finland ända till Torneå och Stockholm.

 

Lochteå prästgård kallas också för Saukko prästgård. Enligt sägen fanns det rikliga mängder av uttrar (fi. saukko) vid stränderna av Prästgårdsviken. Viken finns inte längre, men den finns på gamla kartor och kan fiktivt placeras i den nutida prästgårdsmiljön.

 

Man kommer in till den välskötta gårdsplanen vid prästgården, den tidigare slutna gården, genom ett i medlet av 1700-talet byggt loft med välvd port. Prästgårdskällaren är mycket äldre än huvudbyggnaden, veterligen ursprungligen från 1600-talet. I prästgården slöts vapenvilan mellan Sverige och Ryssland 1808. Minnesplattan över händelsen finns på väggen i fastigheten. Man har återställt ett av rummen till 1800-talsskick och det bär namnet Klingspors kammare, och anknyter också till vapenvilan som slöts här.

 

I prästgården finns Lochteå församlings pastorskansli, arbetstagarnas arbetsrum och där ordnas dagklubbar, ungdomskvällar och övriga församlingstillställningar. På somrarna under Lochteå Kyrkomusikfestival ordnas konstutställningar och Prostinnans kaffebord håller öppet. Enligt avtal kan prästgården vara öppen för besökare även övriga tider. Det går att ordna små konserter och fester med kaffe- och matservering i prästgården.


Välkommen till Lochteå prästgård!

 


Lochteå prästgård

Alaviirrevägen 105 Lochteå

 

Lochteå eller Saukko prästgård byggdes med krafter av bönder och duktiga timmermän på det gamla prästgårdsområdet vid stranden av den tidigare Prästgårdsviken. Namnet Saukko (finska för utter) torde bero på att det under den första prästgårdens tid vid skiftet av 1500- och 1600-talet rörde sig många uttrar på området. Under den nuvarande prästgården har den gamla havsviken varit en liten sjö, och man sökte om tillstånd att torrlägga den till äng och därmed till betesmark för korna redan i medlet av 1700-talet. Torkläggningen av sjön mötte också motstånd, eftersom man ansåg att det gjorde mer skada än nytta. Ännu på 1940-talet var sjön, som krympt till en låg tjärn, ett populärt fiske- och äventyrsställe för barnen. På vintrarna ordnades det också trav på Prästgårdsvikens is.

 

Det berättas att länsprosten Anders Chydenius skissade under ett kontrollbesök en preliminär byggnadsplan för prästgården, och ritad av bokförare Johan Blomström godkändes planen på sockenmötet i december 1797. Prästgården färdigställdes under ledning av byggnadsmästaren och kyrkovärden Erkki Jukkola till beboeligt skick år 1803. Den tidigare kaplanen i Kauhajoki, kyrkoherden Anders Törnudd bosatte sig där med sin familj. Arbetet med huvudbyggnaden var delvis ännu inte klart våren 1804, men uppenbarligen var prästgården i representativt skick senast fyra år senare, då avtalet om vapenstillestånd slöts i Lochteå. Till det yttre saknade byggnaden dock ännu brädfodring.

 

Under finska kriget tjänstgjorde prästgården som huvudkvarter för högste befälhavaren Wilhelm Klingspor. Freden mellan Ryssland och Sverige slöts här i slutet av september 1808. Avtalet undertecknades även av ryske befälhavaren Nikolaj Kamenskij och hans rådgivare Jan Peter van Suchtelen. Kriget fortsatte dock och ett år senare införlivades Finland som storfurstendöme till en del av tsarens Ryssland.

 

Prästgårdens huvudbyggnad har under två århundraden givetvis renoverats, putsats upp och ändrats, men huvudsakligen har byggnaden bevarats oförändrad till sitt yttre. Byggnaden brädfodrades år 1820 och den dubbla farstukvisten byggdes 1875. Den senaste grundrenoveringen gjordes 2013–2015.

 

Under Lochteå prästgårds historia har nästan tio kyrkoherdar hunnit bo här under hela sin tjänstetid. Den sista av dem var Mikko Himanka (1940–2016) som bodde i prästgården fram till sin pension 2003. Ännu efter detta bodde prosten Tuomo Jukkola i prästgården under några år.

 

Man kommer in till den välskötta gårdsplanen vid prästgården, den tidigare slutna gården, genom ett i medlet av 1700-talet byggt loft med välvd port. Prästgårdskällaren är mycket äldre än huvudbyggnaden, veterligen ursprungligen från 1600-talet.  

 


Berättat

 

Före järnvägens tid färdades många sorters folk längs den gamla Strandvägen vid Bottniska viken. Så kallade högt uppsatta personer övernattade hellre i prästgårdar än i värdshus under sina resor. Även mindre bemedlade färdades längs vägen. Det berättas om prästgårdsvärdinnan, prostinnan, som var brysk mot tiggarna som kom till köksdörren – de fick minsann ingen vägkost från prästgården. Sedan började en kökspiga arbeta vid prästgården. Hon gav i kristen anda i hemlighet mat till tiggarna. Då prostinnan dött uppenbarade hon sig i pigans drömmar och bad om ens ett av de tacken som pigan fått av tiggarna. Pigan vände sig till prosten och fick av honom som råd att ge ett tack åt den saliga hustrun, eftersom pigan själv samlat på sig så många tack. Prostinnan visade sig snart igen i drömmen och bad om ens ett tack från de fattiga. Då fnyste pigan: ”Ta fast alla!” Efter detta fick pigan sova i fred. (Himanka: Lohtajan pappila 200 vuotta)

 

Under prosten Arthur Keckmans tid led man i Lochteå, såsom i hela Finland, av svåra hungerår under senare hälften av 1860-talet. Även i Lochteå hade man i synnerhet våren 1867 länge rikligt med snö och såningsarbetet försenades. Maten tog slut för både människor och djur, den dödliga tyfusen härjade. Från Ryssland exporterades mjöl som vid Lochteå prästgård blandades med bark- och halmmjöl. Det bakade brödet delades ut till hungriga sockenbor. (Himanka: Lohtajan Joulu 1978)

 

Arthur Keckman berättar om prästgårdens apoteksverksamhet: ”De vanligaste medicinerna var saltsprit, blomsprit och ’pirunpaskaviina’ (kåda i brännvin).” I synnerhet saltsprit ansåg Keckman vara en bra medicin mot många sjukdomar. (Himanka: Lohtajan Joulu 1979)

 

Prosten Mikko Himanka var intresserad av historieforskning och hans hustru Maj-Britt Källström-Himanka minns familjens flytt från Karleby, från en liten tjänstebostad för diakonissor till Lochteå prästgård: ”Sista dagen i juli 1973 flyttade vi till en stor, historisk, traditionell prästgård och församling. Jag anade, men visste inte, hur min kära make skulle vara ´gift med församlingen´. Och även jag.” Maj-Britt berättar om de många olika uppgifterna för vilka man behövde hjälp av olika tjänstegrupper. ”Mikko och jag hade strävat efter att det skulle vara en låg tröskel till prästgården. Vi visste att lochteåborna är sparsamma och godhjärtade. De ställer upp på talko om man frågar dem.” Maj-Britt berättar att hon var van vid att människor annars också kom till prästgården och satt på bänken och berättade historier. (Intervjuare: Helena Anttiroiko-Mehtälä)

 


Bilder

 

Lochteå prästgård

 

Loftet

 

Pappilanlahti för länge sedan

 

Lochteå prästgårdsområde för länge sedan (K.H. Renlunds museum – Mellersta Österbottens landskapsmuseum)

 

Lochteå prästgård cirka 1920–1939 (Bild Aarne Forsman / Museiverket - Musketti, Historiens bildsamling),

 

Lochteå prästgård år 1808 (Helsingin Kaiku -lehti 1908 / Museiverket - Musketti, Historiens bildsamling)

 


Röst (finska)

 

Tihuntipäivät Lohtajan pappilassa 1870-luvulla (käsikirjoitus Oskari Tokoi) 


Karta