Inledning 

I slutet av medeltiden gick en vinterväg runt Bottniska viken och på sommaren en ridstig från Egentliga Finland längs västkusten till Torneå och därifrån längs den svenska kusten ner till Stockholm. Den kortaste och snabbaste rutten från Åbo till kungarikets huvudstad gick via Åland, men under menföret var rutten som gick runt Bottenhavet den enda förbindelsen mellan Finland och moderlandet. Det sägs att redan Karl IX reste runt Bottniska viken längs vintervägen i februari 1602, och likaså Gustav II Adolf i mars 1614.

Gång- och ridstigarna förenade också människor, handelsplatser och kyrkbyar i Österbottens ådelta. Man tog sig över de små vattendragen med flottar eller längs broar, vid våtmarkerna längs spångar eller uppradade stenar. Landrutterna var naturligtvis ofta oländiga. Det fanns redan ett slags landsväg från Korsholms slott till Karleby i medlet av 1500-talet, eftersom man känner till vägtvister från den tiden. I Munsala fick den som ansvarade för underhållet av allmän väg böter om vägen sköttes dåligt. I landskommunen Karleby fick man likaså böter om man inte hade byggt en flotte. 

Organiseringen av kyrkan, handeln och staten förutsatte ett enhetligt och fungerande vägnät. Då kronan på 1600-talet grundade Korsholm (nu: Vasa), Nykarleby, Jakobstad, Karleby, Brahestad, Uleåborg och Torneå städer i Österbotten, etablerades landsvägsförbindelsen på kusten med sina skjuts- och gästgiverianläggningar. Veterligen kunde man köra norrut längs strandvägen från Korsholm också med kärra och vagn på 1660-talet, vilket förutsatte att vägen var 3–4 meter bred.

Även posten skulle fungera under alla årstider från och med 1600-talet. Med postbönderna färdades också muntlig information, och även snokandet hörde till deras uppgifter. Postens snabbhet berodde bland annat på föret och postböndernas flitighet. I verket Kokkolan kaupungin historia (Gamlakarleby stads historia) nämns med säkerhet åtminstone en förverkligad tidtabell: ”Domboken hade skickats från Karleby med regelbunden post den 16 januari 1675 och anlände i Åbo den 2 februari.”

Byggandet och underhållet av vägar, broar och flottar hörde även skattemässigt till bönderna, på samma sätt som prästgårdarna, vilket stadgats redan i de medeltida lagarna. Uppgiften var inte lätt i synnerhet i ödemarksregionerna och socknen stred mycket sinsemellan om skyldigheterna.

Den gamla strandvägen slingrade sig enligt terrängen och vattendragen genom obebodda och ödsliga ödemarker. Postbönderna och övriga resenärer som rörde sig till fots, med häst eller kärra kunde gissningsvis möta många slags faror och svårigheter. Föret kunde vara dåligt. Vilda djur och rövare rörde sig i trakterna. En genväg kunde leda till att man gick vilse. Det skedde olyckor och sjukdomarna härjade. Under krigsåren orsakade soldater och desertörer otrygghet på vägarna. Under hungeråren vandrade trötta tiggare längs vägarna och många av dem stupade av trötthet under resan. Många sökte hjälp i trollkonster, trollformler och böner. Men visst uppnådde man också nytta och nöje av att resa.

Många vägavsnitt var i dåligt skick och därför tärde de hårt på resenärer, hästar och fordon. Kronans tjänstemän var befriade från avgifter, och utöver dem erbjöds resenärer som kunde betala vila och proviantering i gästgiverierna längs vägen. Allmogen kunde få övernatta med sin häst i ett stall. År 1649 stadgades i lantdagens författning att det för resenärerna längs vägarna vid behov skulle ordnas övernattning, förplägnad och skjuts till följande gästgiveri. Gästgiverier skulle finnas på ca tjugo kilometers avstånd från varandra. De närmaste husen skulle stå i beredskap för gästgiverierna, om det fanns fler resenärer än vad gästgiverierna kunde betjäna. Också hästarna kunde behövas av dem som bodde i närheten av gästgiverierna, för att kunna erbjuda extra skjuts.

Många sorters folk färdades längs den gamla strandvägen. En känd och något skrämmande vandrare under de sista årtiondena av 1600-talet var den i Nykarleby bosatta bödeln i Österbotten, Heikki Matinpoika Hakalainen. I flera socknar längs strandvägen fanns straff- och avrättningsplatser. Hakalainen utförde sina tjänsteresor på ett stort område och vi kan föreställa oss att han med sina hästar och sin utrustning också behövde gästgiveritjänster under sina resor. Resorna kunde pågå i flera dagar. Kronan betalade ett arvode för bödlarnas arbetsutföranden och ersatte resekostnaderna. Anneli Kanto beskriver i sin roman Pyöveli (Bödeln) faderns resa sett med sonens ögon: ”En gång eller två gånger i året åkte far långa vägar, till Karleby, Lappo, Uleåborg, till och med till Sotkamo för att hänga eller avrätta folk. Då behövde han med sig färdkost. Behövde han också piska, tog han mer sig Perttu Rännäri som hjälp. Far kunde vara många veckor borta hemifrån. Han kom tillbaka smutsig och med gropiga kinder, men läderpåsen som hängde på bröstet var tung av mynt. Han kunde ta hem kringlor, en sjal, yllevantar eller en bit fläsk åt mig och mor.”

En annan person som färdats längs strandvägen och noterats i historieböckerna var skeppsredaren Fredrik Henrik Chapman, som adlades på gamla dagar. Han vandrade runt omgivningen av Jakobstad och Karleby omkring årsskiftet 1758–1759. Han bekantade sig med skogarna i Mellersta Österbotten och bland annat med båtvarven i Jakobstad samt Jatkojoki i Ruotsalo, där man också tillverkade segelfartyg. Chapman ansåg att furu var ett bra skeppsbyggnadsmaterial som var förmånligare än ek, dock något mer kortlivat. Amiralitetet förverkligade Chapmans förslag något senare och bordläggningen på krigsskeppen fick göras av furu och inbuktningarna av gran.

Den tredje kända vandraren längs strandvägen var författaren, historikern och kulturgeografen Zacharias Topelius den yngre, som föddes 1818 i Nykarleby. Han reste under sin studietid tiotals gånger mellan Helsingfors och Nykarleby. Redan som skolgosse reste Topelius längs med strandvägen norrut; resan från hemstaden Nykarleby till skolstaden Uleåborg tog omkring tre dagar. Senare gjorde han sina forskningsresor runtom i Finland, också vandrande längs strandvägen. I sin faktabok som kom ut i början av 1870-talet, En resa i Finland, presenterar han landets regionala egenskaper och sina erfarenheter av resorna. Topelius reste själv rätt så bekvämt med schäs eller fjädervagn, men tyckte synd om dem som inte hade möjlighet till annat åkdon än en enkel skjutskärra med två hjul och en axel och som inte hade mjuka sittdynor: ”Åk på detta sätt en timma på stenig väg, och du har fullgjort en botöfning, mera förtjenstfull, än om du vandrat som pilgrim till Rom med ärter i skorna!”

Österbotten och Kvarken i början av 1860-talet (www.vanhakartta.fi)

Gästgiveri- och skjutssystemet som övervakades och reglerades av kronan bevarades så gott som oförändrat ända till slutet av 1800-talet. Jämfört med hela landet fanns det mellan Vasa och Karleby på 1860-talet tredje flest skjutshästar per kilometer. I början av 1900-talet försämrade buss- och järnvägstrafiken samt yrkespersonbilstrafiken gästgiveriernas verksamhet eller ändrade på deras verksamhetsmodell. Först år 1955 avslutades deras verksamhet helt som överflödig genom lagen om gästgiverier, skjutsstationer och -hållplatser. På 1900-talet överfördes byggandet och underhållet av vägar på staten.

Bottniska vikens Strandväg har haft en stor ekonomisk, administrativ och kulturell betydelse med Österbottens och hela Finlands mått mätt. Kulturarvsrutten mellan Munsala och Jakobstad är en viktig del av denna helhet.