Inledning

Skeppsbyggandet var aktivt på den österbottniska kusten på 1600-, 1700- och 1800-talen. Skeppsbyggarna på kusten var i stort behov av verktyg tillverkade av järn och köpte dem närmast av bönderna som fungerade som järntillverkare i Mellersta Österbotten. I byarna i Mellersta Österbotten tillverkade man flitigt järn och man smidde järnspikar av det, liksom bruksföremål och ankare. Produkter från järnindustrin exporterades ända till Stockholm.

Modersocknen Stor-Lochteå, dit även Toholampi hörde, var ett aktivt område för järntillverkning. Socknen var på 1600-talet centrum för ankarindustrin på området. Från och med 1680-talet pryddes Lochteå sockensigill av en bild på en blästerugn och en stånghammare. Därav fick Gustaf von Numers idén till Lochteå vapen som han designade i början av 1950-talet.

Järnmalmen som lyftes ur kärren var fosforrik och därför skör, men den blev segare i hammarsmedjan och dög oftast bra som ankarmaterial. Ibland satt man ting på grund av misslyckade järnaffärer. Till exempel klagade en Karlebyborgare år 1649 på att man sålt ett ankare, smitt av dålig järnockra till honom. Rätten beordrade att man i stället för ett värdelöst ankare skulle smida ett ordentligt ankare eller ge tillbaka pengarna till köparen. I synnerhet lönade det sig inte att tillverka eggvapen av det sköra järnet. Borgarna i kuststäderna brukade ha Lochteåsmederna att tillverka spikar och tillbehör av stångjärn som anskaffats på annat håll och kunde vara bättre med tanke på kvaliteten.

Järn tillverkades också av sjömalm. Då man hämtade upp myrmalm behövde man närmast spade och hacka, för sjömalm en stor skopa. Vattnet rann bort genom hålen i bottnen av skopan. Förbränd malmsubstans transporterades till blästerugnarna där järnet egentligen bearbetades. Där smälte man bort malm, som innehöll järnoxid, genom att bränna träkol som man fick i tjärdalarna. Även ved behövdes. Hettan hölls lämplig genom att blåsa med blåsbälgen för hand- eller vattenkraft i ugnen, vilket ledde till att järnet reducerades och sjönk ner på ugnsgolvet. Stensubstansen som fanns i malm blev som lättare material kvar på ytan. Därefter lyfte man bort råjärnet som runnit ner på bottnen av eldstaden och det hamrades i smedjan, antingen för hand eller med vattenkraft. Vintertid gick det bra att smida järn till redskap.

Att bygga en blästerugn krävde noggrant arbete, liksom också beredningen av en tjärdal. Speciella verktyg behövdes vid byggandet av blästerugnen. Man behövde också lerbruk, sand, gråsten som tålde hetta och bälg för blåsning. Bälgen tillverkades av häst- eller oxhud.

Glansperioden för järnindustrin i Stor-Lochteå infinner sig i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Under Stora ofreden förstörde ryssarna flera hammarsmedjor och många av dem byggdes inte upp mer under fredstider. I synnerhet betydde slutet av 1700-talet en tillbakagång för järnindustrin på området, även om man strävade efter att återuppliva näringen senare. Järntillverkningen och smidet verkar ha bevarats längst på området kring Toholampi, där Määttälä järnbruk fungerade ända till början av 1800-talet.

Då man talar om järnkulturen är det inte att förglömma yrkessmederna som besökte Toholampi byasmedjor för att smida mer krävande redskap såsom liar. Yrkessmederna brukade gå runt i smedjorna en gång om året för att smida alla redskap som gårdarna behövde för det kommande året. Smeden hade vanligtvis med sig egen ässja och eget städ, medan gårdarna stod för järn och stål samt verktyg som smeden behövde. Utöver penningarvode tog man väl hand om smederna i gårdarna. ”Då smeden lämnade byn, förde husmor i varje gård en brödost och en tjock limpa åt honom. Smeden kontrollerade noga vems presenter som uppfyllde de högsta kraven.” (Anttila 1978, 133) Kända smeder i Toholampi var Sakri Järvenoja, Leander Nisula och hans lärling Matti Talviainen.

Artesaninstitutet (hand- och konstindustriläroverk) i Toholampi grundades 1960 och där kunde man länge studera till silversmed. Läroanstalten lades ner på 2010-talet på grund av nedskärningar och centralisering inom yrkesskolverksamheten. I Toholampi värnar man ännu om smedskunskaper. Representanter för dessa är smedsmästare Ari Haapamäki och hans son, silversmeden Mauri Haapamäki.

Smedsmästare Ari Haapamäki i sin smedja sommaren 2018

Silversmed Mauri Haapamäkis verktyg sommaren 2018