Berättat

Eino Isohanni (1978, 238) konstaterar i boken Vanhaa Toholampea följande: ”Framför allt beskrev smeden Leanteri Nisula häpnadsväckande skickligt, åskådligt och levande socknen som växte till en välbärgad socken”. Detta ansåg Nisula bero på den lokala nyröjningen, tjärbrännandet, pottaskakokningen och järntillverkningen samt på det hårda arbetet hos de skickliga hantverkarna, smederna, mässingsgjutarna, målarna och timmermännen.

Smeden Leander berättade som muntlig tradition om sina förfäders tider, då kyrkodisciplinen var sträng. Om man hade begått ett brott, hamnade man efter fängelsevistelsen eller piskningen att ännu sitta på kyrkans straffbänk, ”svarta bänken” under hela gudstjänsten och att bekänna sina synder inför församlingen. Först därefter fick den som begått brottet komma tillbaka till församlingsgemenskapen. Leander mindes en hästtjuv från Toholampi som efter att ha suttit på ”svartbänken” lättad konstaterade att ”han åter var en kusin till Gud som alla andra”. (Alaspää 1963, 11)

Enligt vad Leander berättade följde prästerna förr i tiden noggrant med det moraliska uppförandet hos unga församlingsmedlemmar. Om det fanns orsak att misstänka att ett barn kommit till innan giftermålet, kungjorde prästen paret till ”svartbänken” följande helg. Efter sittandet hörde man ett offentligt bekännande som följdes av förlåtelse och tagande tillbaka till kyrkans gemenskap. (Alaspää 1963, 11)