Inledning
Skogen är och har alltid varit full av skatter, bara vi förstår att utnyttja träet som näringsgren. I flera hundra år har man i skogarna hämtat mastträd för segelfartyg och virke för husbygge, framställt tjära och beck för försäljning samt fällt träd för att värma upp bostäder och bastur. Också bär, svampar och vilt hör till skogens skatter, med vilka man närt och fortfarande när människor. Men skogen har utöver det materiella välståndet erbjudit också frid och skydd. Under Stora ofreden på 1710-talet byggde man pörten som gömställen i skogar och hoppades att de skulle klara sig från ryssarnas förstörelse. Även under Finska kriget i början av 1800-talet erbjöd skogarna skydd för de ryska härarna.
Tjära fraktades med älvbåtar till hamnarna på kusten, vintertid körde man med häst. Tjärtransporten från urskogarna var allt som allt en tung och svår arbetsprocess. Innan tjäran kunde säljas till borgarna i hamnstäderna, måste man granska den och konstatera den vara lagenlig. Som tecken på lagenlighet brändes årtalet och en krona på tunnorna. De viktigaste tjärhamnarna fanns i Karleby och Jakobstad. Härifrån fördes tjära med stora segelfartyg ända till Stockholm. På 1700-talet producerade man till och med en fjärdedel av hela Sverige-Finlands tjärproduktion i Mellersta Österbotten. Under senare hälften av 1700-talet exporterade man tjära över en miljon tunnor från området.
Då skogarna minskade redan på 1700-talet flyttade tjärbränningen allt mer till inlandet, till skogsområdena i Perho ådal och vid Lestijoki, vilket också betydde ännu längre transportsträckor för tjäran. I hamnstaden möttes de trötta tjärkarlarna och hästarna av tjärgossarna som var sända av borgarna. Tjärgossarna lovade tjärkarlarna fina saker i utbyte för tjärhandeln. Om man kom överens om affär, bjöd man tjärkarlarna på saltfisk, öl, brännvin, tobak och sötsaker i köpmännens härbärgen. Man tog sannolikt också väl hand om hästarna.
Många olika typer av folklig tradition har förknippats med uppgörande av tjärdalar, förbränning och rivning av dem. Exempel på detta är ringlekar, dans och traktering. Det var också viktigt att hålla tjärmästaren vaken, han vaktade ju förbränningen. Många olika uttryck har uppkommit i anknytning till tjära och dessa är fortfarande i bruk, till exempel: ”Det som inte tjära, brännvin och bastu biter på leder till döden.”
En tjärdal i Lestijärvi i början av 1950-talet (Suur-Lohtajan historia II)
Man har också förknippat tjärkulturen med vidskepelse. Antändningen av tjärdalen var en festlig förrättning och även något udda ritualer kunde höra till: ”Varje tjärdal hade sitt eget rå och tjärbrännaren kunde gå några varv runt dalen. Detta gav något slags skydd.” (Jämsä 1978, 136). Eino Isohanni (1978, 252) berättar om en häxa som använde sig av tjära och som ”förde en som hade tandvärk till bastufarstun, hämtade törved av vilket häxan täljde tre stickor. Sedan skulle man med varje sticka gräva i tandköttet vid den sjuka tanden. Därefter skulle patienten spotta tre gånger blod i nyckelhålet och slå armarna tre gånger likt väderkvarnsvingar. Nu gömde häxan stickorna och tanden skulle hållas frisk ända tills stickorna förmultnade.”
Den traditionella tjärbränningen avtog småningom i slutet av 1800-talet och slutade helt i början av 1900-talet. Man behövde givetvis tjära för hemmabruk för till exempel smörjblandningen till läderstövlar, för att skydda kärror och slädar och sköta kornas klövar, men man brände inte längre tjäran själv i egna tjärdalar, ”som det återstod endast svarta, doftande gropar av i skogen”, såsom Viljo S. Määttälä konstaterat i sin bok Rautamestareiden kylä (2000, 45). Under vinterkriget och fortsättningskriget behövdes tjära och kol för bilarnas kolförgasare. I Lestijärvi framställde man tjära industriellt efter andra världskriget, eftersom tjära behövdes bland annat som råmaterial för smörjolja och till båtar. Man försökte till och med tillverka tuggummi av beck, men misslyckades med försöket. I varje fall var tjärfabriken en viktig arbetsgivare på området till slutet av 1950-talet.
Under Sveriges makt tillät lagstiftningen och den ringa övervakningen av den många friheter för skogsanvändare. Man utnyttjade och slösade skogar sorglöst: mastträd fälldes, brädor sågades, svedjebruk fälldes och tjära brändes utan begränsning. Exempelvis i Lestijärvi hade man på 1780-talet beviljat några hus tillstånd för att framställa endast några tjärtunnor årligen, men förordningarna och praxisen möttes inte: husen i fråga kunde producera 20–30 tunnor tjära, oberoende av reglementet.
Skogsförordningen för statens skogar, stiftad år 1851 och Skogsförvaltningen som grundades något senare strävade genom reglering efter att skogarna inte skulle utnyttjas för mycket. Man grundade yrken som idkade skogsövervakning. Av dessa var skogsvaktarna de som hade i uppgift att röra sig i sina vaktdistrikt och övervaka skogarna för tjuvar, åverkare, skogsbränder och illegala jägare. Man fick inte längre fälla eller sälja träd utan tillstånd. Det hölls ting för skogsåverkan, med straff som följd.
