Töppönens stenröse

Eevinpisto Halsua

Töppösen luolikko är ett stenröse om 7,5 kvadratkilometer i Halsua där det utöver skogsdungar och kärrsänkor finns stora stenbumlingsområden. För cirka 7000–8000 år sedan, då kontinentalisen hade smält, sköljde enormt stora vågor bort den finare marksubstansen och kvar blev stenarna som släpats med och gjorts runda av stormarna. ”Man kan bara föreställa sig hur höga dessa vågor var som kastade stora bumlingar som vägde upp till flera ton”, har Hans-Peter Schulz (2004, 15) konstaterat. Till följd av landhöjningen flyttade havsstranden småningom västerut och en omfattande hällmark lämnade på torra land. Ett speciellt mosaiklandskap uppstod, även kallat ”det steniga havet”. Området har bevarats till största delen i naturtillstånd.

Det finns ingen vetenskaplig förklaring till historien bakom namnet Töppönen som används för området. Man kan stöda sig på gamla berättelser enligt vilka man på sten funnit fotspår efter jättar, ”töppösenjälkiä” (spår efter tossor). En vanligare förklaring är att en ekorrjägare skulle ha fastnat med kängan i grytet och endast töppönen, dvs. fotlinnet eller tossan lämnade kvar på foten. Man har också föreslagit att namnet Töppönen kommer från det gamla svenska ordet döppa, som åtminstone i svenska Lappland, i Västerbotten betytt ”den som gömmer sig under jorden” och ”grytrå”.

Berättat

En sorglig historia förknippas med Töppösen luolikko och framställning av tjära: historien om Loulu Juho som i december 1873 tillverkade tjärved i närheten av stenröset. Enligt traditionen gick Juho vilse då han sent på kvällen försökte återvända till tjärbrännarnas stuga där han skulle bo under hela sitt arbetspass.

Barnen ute på en gårdsplan i närheten tror sig ha hört rop på hjälp genom stormen, men de vuxna skrider inte till åtgärder – de tror att det är en uv som hoar. Då Juho, nedkyld och dödstrött, irrar omkring i vinterstormen stöter han på en lövhässja dit han släpar sig med sina sista krafter. Markku Jyrkkä (2010, 68) berättar en historia som mycket väl kan vara sann: ”Juho drömmer, han är en liten gosse, det är jul. Man har brett ut rent halm på golvet i storstugan. Många ljus brinner på bordet. Även Juhos mor- och farföräldrar är på plats, såsom hans syster som gått bort under hungeråren. Det är varmt i stugan, alla ler. Juho har det gott att vara.”

En man som är ute med sin häst några veckor senare hittar Juhos frusna kropp i lövhässjan invid stenröset och bär kroppen försiktigt till släden.

Söder om Töppösen luolikko finns ett träkors som vittnar om händelsen, på korset står ”LOULU JUHO” och ”K. 1873”. Man vet inte exakt var Juho kommer ifrån eller var han ligger begravd men berättelserna lever vidare. Det finns också en gammal tjärdal med guidetavlor i närheten av stenröset.