Inledning
De österbottniska hamnarna var på 1700- och 1800-talen livliga platser där man säkerligen kunde höra klinkande från smedjor, smällande från skeppsvarven, kärrhjulens gnissel, männen ropa och hästar frusta. Luften fylldes av kraftiga lukter från tjära, beck och hästspillning. Stadsborna kunde samlas i hamnarna för att följa med sjösättningen av nybyggda segelfartyg eller fartyg som återvände från långa utlandsseglatser, och vars besättningar man hoppades vara vid god hälsa eller åtminstone vid liv efter påfrestningarna och motgångarna under resorna. Resorna innebar många faror: skeppsbrott, olyckor, sjukdomar och till och med kapning av skepp. Till exempel återvände den Jakobstadsfregatten Concordia från världshaven hösten 1785: mer än tio besättningsmedlemmar dog i sjukdomar under resan. Concordia var det första finländska skeppet som seglade till Ostindien. Även Hercules, som ägdes av Peter Malm, väckte uppmärksamhet då skeppet seglade med Petter Idman som kapten som första finländska skepp jorden runt på 1840-talet.
Skeppsbyggandet, sjöfarten och handeln på kusten gjorde handelsborgarna rikare och erbjöd arbete och inkomst för befolkningen på området. Man behövde timmermän och snickare för att bygga båtar, sjöfarten krävde däremot sjömän och befäl. Dessa näringar avspeglade sig på ett vitt och brett område, eftersom båtbyggandet och handeln förutsatte att skogar utnyttjades långt inne i inlandet. Man förde trävirke och tjära från Perho ådal till Karleby och till Jakobstad ända från Sjönejden. Avigsidan med skogarnas ”gröna guld” var att antalet skogar minskade. Detta orsakade oro redan på 1700-talet.
Gamla hamnen i Jakobstad flyttades i takt med landhöjningen på 1600–1800-talen från att ha varit belägen i stadens närhet stegvis norr om staden till Kittholmen som spelat en viktig roll både ekonomiskt och kulturhistoriskt i hela Finland. Hamnen med sin omgivning utgjorde ett centrum för sjöfart, skeppsbygge, handel och industri. Från hamnen exporterades tjära, beck och trävirke och hit importerades bland annat salt, kaffe, kryddor, tobak och färgämnen.
Hamnens läge var ypperligt, eftersom den låg skyddad mot hårda vindar. Kronans skeppsdirektör Påhl Lijthen konstaterade i slutet av 1600-talet att hamnens infart är tillräckligt djup och utan större stenar. Därför kunde skeppen kasta ankar nära strandbodarna för att flytta lasten. Kittholmsskogen, som fredades för trädfällning redan i början av 1700-talet, utgjorde ett naturligt skydd mot nordliga stormvindar.
Hamnens utmärkta läge motiverades också senare för att staden Jakobstad skulle få full seglingsrätt och fulla tullrättigheter. Handelsborgarna i Stockholm försvarade naturligtvis sina egna privilegier och motsatte sig beviljandet av stapelrättigheter åt de finska kuststäderna. Efter en långvarig och mångfasetterad politisk strid fick Jakobstad äntligen stapelrättigheterna år 1793, Karleby ungefär trettio år tidigare. De som kämpade för stapelrättigheterna i lantdagen var i synnerhet Anders Chydenius som representant för prästerna och Jakobstads borgmästare Natanael Häggström. De vågade antyda för Stockholm att finländarnas trofasthet mot Sverige kunde bli prövad om handelsrättigheterna inte beviljades.
Stockholm begränsade småstädernas handelsidkande, men nog var tvisterna vanliga också på den finska kusten. Liksom borgarna bedrev också bönderna handel sjöledes, till och med ända till Stockholm, även om man strävade efter att reglera deras seglatser. Borgarna önskade att bönderna skulle koncentrera sig på att sköta sina åkrar och ängar och inte blanda sig i borgarnas affärsverksamhet. Överlag var all slags handel strängt reglerad på 1600- och 1700-talen och handelskompanierna hade monopol på den. Utöver det övervakade och beskattade tullverket handeln.
På området i Gamla hamn utövade man skeppsbygge redan på 1660-talet under ledning av de holländska bröderna Momma. Det även internationellt anmärkningsvärda skeppsvarvet Carlholmen (eller Calholm) inledde sin verksamhet i slutet av 1700-talet väster om hamnviken. Även annan industriell verksamhet uppstod på området. I början av 1750-talet grundade man Beckbruket i närheten av hamnen, i Nätinabban. På 1850-talet fanns det på Biskopsholmen en benkvarn som producerade benmjöl för att användas som gödsel. Under samma tid grundades ett ölbryggeri och ett brännvinsbränneri på området. Jakobstads mekaniska verkstad inledde sin verksamhet i slutet av 1800-talet. Från och med år 1860 fungerade en av de första ångsågarna i Finland på Stockholmen.
Krigen och handelskonjunkturerna påverkade givetvis verksamheten i Jakobstads hamn samt livet i hela staden. Under Stora ofreden på 1710-talet miste man fartyg på grund av ryssarnas terror. Så gott som hela staden brändes ned. Under Finska kriget 1808–1809 och därefter led skeppsbyggandet av lågkonjunktur. Situationen förbättrades först i slutet av 1820-talet. Under Krimkriget på 1850-talet levde stadsborna i rädsla då engelsmännen omringade hamnområdet och försökte invadera hamnen. Liksom i grannstaden Karleby lyckades inte engelsmännen belägra staden. Även detta krig förlamade skeppsbyggandet och handeln för en tid framöver. Segelfartygens guldera inom sjöfarten sträckte sig till slutet av 1800-talet, tills de konkurrenskraftigare ångbåtarna blev allt vanligare.
Hamnen flyttades i slutet av 1800-talet till Alholmen. Gamla hamn har därefter fungerat närmast som rekreationsområde och småbåtshamn. Den naturligt vackra och kulturhistoriskt värdefulla miljön har räddats av rening, muddringar och landskapsarkitektur. Den som rör sig här kan stöta på de gamla lastageplatserna, där man ännu kan se och känna doften av ”tjärgolvet”. Bland tjäran kan det finnas barlaststenar från segelfartygen. Stenarna behövdes för att stabilisera upp fartygen.
