Inledning

Riksväg 13 är cirka 500 kilometer lång och sträcker sig från västkusten i Karleby till Nuijamaa vid östgränsen. Sträckan mellan Vetil och Perho kallas här för Näver-Ants landsväg (Tuohi-Antin maantie). Näver-Ant (Tuohi-Antti) i sin tur är ett folkligt smeknamn för kyrkoherden Anders Chydenius (1729–1803) som hade stort inflytande i Mellersta Österbotten. Denne hade skrivit sin pro gradu-avhandling om indiankanoter i Nordamerika och medan han var verksam i sitt prästämbete försökte han uppmuntra bönderna i Nedervetil att använda dem på Perho å. Mellerstaösterbottningarna var vana vid träbåtar och var mestadels roade av dessa försök. Däremot förhöll sig lokalbefolkningen, oberoende av ståndbehörighet, med intresse och högaktning till Chydenius vägprojekt.

Redan före 1700-talet hade det funnits en sockenväg i dåligt skick från Gamlakarleby till Vetil. Man körde längs den med kärra. Härifrån hade landsvägen till Perho och längre österut fortsatt som ett sorts ridstig. Anders Chydenius och Gamlakarleby handelsborgare ansåg att det var ekonomiskt viktigt att förbättra trafikförbindelserna från kusten till inlandet och österut. På så sätt skulle transporten av tjära, trävaror, spannmål, smör och slaktdjur underlättas.

På den tiden diskuterade man både rensningen av Perho å och förbättrandet av landsvägen. Chydenius ansåg att vattenvägen var ett sämre alternativ och tog ställning för upprustningen av landsvägen. Han ansåg att det skulle ha blivit för dyrt att rensa den steniga och ställvis vattenfattiga ån i ett sådant skick att man kunde segla där. Tack vare Chydenius inflytande färdigställdes den 4 meter breda vägen från Vetil via Perho till Lintulahti (Kyyjärvi) slutligen år 1796. Landsvägen mellan Gamlakarleby och Vetil hade restaurerats redan i början av 1780-talet. Utöver handelsborgarna kunde förstås den vanlige resenären uppskatta byggandet och restaurerandet av vägar, i synnerhet om han var van vid de svårframkomliga terrängerna i inlandet. Längs den förbättrade Näver-Ants landsvägen marscherade även Sverige-Finlands och Rysslands trupper under Finska kriget 1808–1809.

Samuli Paulaharju (1930, 112) beskriver Chydenius deltagande i det arbetsamma vägprojektet i sitt verk Suomenselän vieriltä på följande sätt:

”Årtionde efter årtionde fick ödemarkingarna gå längs sina stigar eller ro längs sin långa farled. Men äntligen fick man hit riktiga människovägar, en väg drogs från Vetil ända fram till Perho. Den storväxte mannen från Gamlakarleby, den stora och populära prosten Anders Chydenius, klättrade upp på hästryggen och red iväg för att bygga en väglinje från Gamlakarleby till Lintulahti. På bägge orter hade han byakarlarna som hjälp och guider, och på så sätt tog man sig fram längs Perho åbank uppåt, kände på ställen, märkte träden och konstaterade att här ska vägen byggas. Då en värre myr kom i vägen, lämnade man hästen på land, endast sadeln bars över, och den tjocke prosten försökte på annat sätt ta sig till andra sidan, där en annan häst väntade på honom.”