Berättat

Samuli Paulaharju (1930, 15–17) berättar om stormannen Esko Tiainen, som med sin stora familj bodde vid stranden av Salamajärvi sjö från slutet av 1600-talet till början av 1700-talet. Tiainen hade ett stort hus, ”ett urgammalt, av rundtimmer byggt stort rökpörte med fönsterluckor” som kallades för Tiala. Han hade hus också på övriga ställen på Perhoområdet och ett stort antal arbetare. Man fiskade i vattendragen i ödemarken och det fanns gott om svedjad odlingsjord. Man höll också boskap med upp till ”hundra hornprydda, tusen ullproducenter”.  Enligt sägen tillverkade Tiainen järn av sjömalm i sin egen järnugn och i Tiala fanns också flera järnportar som också tyder på att gården var välbärgad. Enligt Paulaharjus berättelse arbetade Tialas husbonde och drängar så långa och ansträngande arbetsdagar att i vilostugan i ödemarken sent om kvällen ”drösade drängarna ner på golvet, gubben sträckte sig också på bänken och somnade, till och med så djupt att en hungrig hund åt en sko, prydd med färsk lera från hans ena fot.” Då husbonden vaknade på morgonen upptäckte han att ena foten saknade sko och förbannade hela vilostället.