Inledning
Den västfinländska fiolspelstraditionen och spelstilen från Kaustby har bevarats aktiv och levande på ett unikt sätt och har sina rötter åtminstone 300 år tillbaka i tiden. Fiolspelandet spred sig bland allmogen i Sverige på 1600-talet och genom sjöfarten, handeln och via dem som rörde på sig kom den småningom också till östkusten av Bottniska viken.
Den nya violinmusiken var ungdomsmusik. De äldsta vid namn kända Kaustbyspelmännen hittas i kyrkorådens protokoll från 1700-talet då spelmännen trotsat förbudet att spela på dans på söndagarna. Å andra sidan har man reflekterat att en orsak för att spelmansmusiken blommat upp just i Kaustby är just den liberala religiösa miljön.
År 1759 bötfällde Övervetil kapell, dit Kaustby hörde, en dansstugevärd. Böterna rörde sig om tolv öre. Dansarna och spelmännen som deltog i evenemanget fick välja mellan antingen fotstock eller att betala böter. År 1784 ogillade självaste kyrkoherde Anders Chydenius dansen på husförhörsdagens kväll i Kaustby.
Även om allmogemelodierna hade likheter med musiken som spelades av överklassen, var spelsätten olika. Instrumenten, danserna och delvis också melodierna kom till en början från främmande länder och via överklassen, men musikanterna i allmogesamhället utvecklade säregna spelstilar och det krävdes talang och flitig övning för att bemästra dem.
Fiolen blev bröllopsinstrumentet inom allmogekulturen. Fioltraditionen blomstrade i Västra Finland på 1700- och 1800-talen. Spelmännen spelade på de stora, upp till tre dagar långa bröllopen i mångfasetterade purpurdanser och ceremonier som kunde räcka flera timmar. Eftersom stora bröllop ordnades så pass sällan, började man ordna också andra danstillfällen. På de större danserna som kunde ta flera dagar i anspråk, spelade också de bästa bröllopsspelmännen, på mindre ”hörndanser” räckte det med en spelman som höll en mer anspråkslös nivå.
I slutet av 1800-talet ackompanjerades fiolmusiken först av piporgel och senare av harmonium. I början av 1900-talet hamnade bröllopstraditionen i skuggan av moderniseringen och en ny sorts musikkultur bredde ut sig. Den äldre, personliga spelstilen bemästrades in på 1950-talet endast av enskilda spelmän – utom i Kaustby där traditionen tack vare ett medvetet arbete bevarades levande. Bröllopen ersattes av bland annat ungdomskvällar, spelmanstävlingar och musicering i traditionsaktivisten Santeri Isokangas café. Inte heller bröllopstraditionen försvann helt. Kaustisen Purppuripelimannit (Kaustby Purpurispelmän) spelade in musik för radion på 1950-talet och musiken och Kaustby blev allmänt kända. I synnerhet blev Konsta Jylhäs egna kompositioner populära och Kaustby folkmusikfestival betydde en renässans för folkmusiken i slutet av 1960-talet. Populariteten håller fortfarande i sig. Kaustby blev centret för den finländska folkmusiken.
Kaustby festivalarena sommaren 2018 (foto: Yle 16.7.2018)
En spelman i ett spelmanslag från Salonkylä konstaterade i medlet av 1980-talet om sin spelhobby att den började lite före vinterkriget då han var tonåring. Det spelades flitigt hos grannen och ibland måste man titta in och fråga hur man riktigt läser de där noterna. Det spelades i många hus i byn och den unge spelmannen fick emellanåt musicera med riktigt skickliga spelmän.
Att folkmusiken fick ett uppsving med början av 1960-talet påverkades anmärkningsvärt av att Konsta Jylhä, Wiljami Niittykoski och många fler efter dem började komponera melodier utgående från traditionen, men också stycken som stilenligt töjde på gränserna. Utöver byaspelmanslag från Kaustby, som spelar enligt traditionell stil, kan nämnas grupper och tonsättare som är från eller har sina rötter i Kaustby, såsom JPP, Frigg, Ville Kangas, Ville Ojanen och Häävi. Dessa skapar modern folkmusik utgående från traditionen och väcker intresse hos musikvänner i alla åldrar. Näppäri-metoden är även internationellt känd och uppfostrar barn och ungdomar till att bli nya spelmän.
