Eskolan metsärata
Inledning
Eskola skogsbana eller Lillbanan mitt i Mellersta Österbotten var en ovanlig företeelse inom finländskt skogsbruk. Lillbanan ägdes av Forststyrelsen och var en smalspårig järnväg. Banan för trävirkestransport är nästan 70 kilometer lång och den byggdes för hand och med dåtida arbetsredskap genom svårframkomlig ödemark. Järnvägen med sina lok, vagnar och dressiner var i bruk i ungefär fyrtio år från början av 1920-talet till början av 1960-talet.
Cirka två miljoner träkubik transporterades längs med banan från skogarna i Sievi, Reisjärvi, Toholampi och Lestijärvi. Det var inte endast virke som rörde sig längs banan, utan också hundratals människor med olika bakgrunder och berättelser. Största delen av arbetarna kom från närområdet, men också från övriga Finland. Den första tiden arbetade här också ett hundratal sovjetryska marinsoldater som gjort uppror och flytt från Kronstadts fästning.
Efter att skogsbanan byggdes på 1920-talet växte Eskola by med sin bangård och sina byggnader kraftigt. Nya invånare flyttade till byn då det fanns gott om arbetsplatser. Avståndet på över 10 km till Kannus kyrkby betydde att Eskolaborna ordnade med många olika tjänster och aktiviteter på eget bevåg. Till exempel hölls invigningen av Eskola arbetarhus år 1924. Den snabba tillväxten och de livligare aktiviteterna ledde till många olika åsikter, även tvivel, hos de lokala ortsborna, såsom Arto Ojakangas skriver i sin roman Pölkynvälit:
”Jag tycker det bara är trevligt då livet i byn blivit aktivare. Många fler av de yngre i byn är av samma åsikt med mig. Äldre folk och i synnerhet de jordbrukare vars land banlinjen byggdes på, är precis som mormor misstänksamma eller till och med fientliga. Största delen av skörtisterna, vars möten jag själv deltar i och till vilka jag anser mig höra, tror att det ordentliga livet försvinner från byn på grund av skogsbanan. Alla måste dock medge att de inkomster som Lillbanan fört med sig har i många stugor hjälpt mot hungern.”
Träden som fällts i skogarna drogs med hästkrafter till skogsbanans hämtställen, där lastarna flyttade virket för hand i tågvagnarna. Vid sidan av bågsågen och yxan fick man de första motorsågarna först i medlet av 1950-talet. I Lestijärvi förde man virke till banan genom flottning. Vedträna bar man i famn, men större virke rullade man med hjälp av stödträd i vagnarna. Allt som allt fyra lok transporterade virket från ödemarkerna till Eskola som var det verksamma och administrativa centret för storprojektet. Därifrån transporterades virket med VR:s tåg till sågverken, fabrikerna och hamnarna. Avverkningen, lastningen, lossningen och underhållet sysselsatte under vintrarna upp till 500 personer. Ojakangas skriver följande:
”Lilla loket tuffar vid banan. Det backar och skjuter vagnarna som lastats med vedträn intill vagnarna som stora loket fört hit. Lilltåget stannar. En man springer mellan loket och den första vagnen, och strax åker loket och vagnarna blir kvar. Snart läggs en planka mellan vagnarna och männen börjar bära vedträn längs den från lilla vagnen till de stora vagnarna. Det kallas för lossning.”
Männen som kom på skogshuggningarna inkvarterades i baracker som byggts längs med banan, och i bristen på bättre till och med i rökpörten med jordgolv. För hästarna hade man byggt stall. Lastmännen bodde i husvagnar som flyttades längs banan enligt behov. I synnerhet den första tiden var det inget vidare att bo i trånga och kalla utrymmen, där också ohyran trivdes. Med tiden blev förhållandena bättre då man fick till stånd mer fungerande bostadsutrymmen och barackhusmödrar avlönades av Forststyrelsen för att ta hand om matlagningen och städningen.
Forststyrelsen avslutade banverksamheten i början av 1960-talet, eftersom verksamheten inte längre var ekonomiskt lönsam. Materielen och skenorna såldes som skrotjärn. En del av skogsbarackerna såldes till privatpersoner och flyttades till andra ställen, en del av stugorna försvann helt. Arbetarna sökte sig till lantbruket eller till fabrikerna, en del flyttade till Sverige.
Kvar finns Saarivesi barack som byggdes vid sjön år 1947 och lokstallet i Eskola, idag en aktiv byagård. Till byagårdens gårdsplan har man anskaffat ett museilok med vagnar. I Eskola-talos gårdsmiljö finns en miniatyrmodell av skogsbanan. Traditionscentret finns i närheten av Eskola sommarteater och badanläggning.
Kvar av den rivna banan finns en skogsväg som lämpar sig för vandring antingen till fots eller med fordon. Längs med skogsvägen finns informationstavlor som berättar om platsernas historia.
Aktörer och källor
Manuskript: Kari Ilmonen (översättning av Ida Forsman)
Bilder: Kari Ilmonen, Pitkin Pikkurataa -hanke och Matti Parikka
Grafisk layout: Creative Preludi
Team: Kari Ilmonen, Arto Ojakangas, Miia Tiilikainen, Jaakko Hautamäki, Tuomo Härmänmaa, Veli-Matti Tornikoski och Matias Meriläinen
Källor:
Eskola, elävästi eteenpäin. Metsäratamuseo/saha. http://www.eskolankyla.fi/matkailu/metsaeratamuseo-saha
Eskolan metsärata. Elämää Pikkuradan varrella. Toim. Arto Ojakangas. Eskolan Kyläyhdistys ry. Kannus 2016.
Kotoisin Kannuksesta. Historiaa, kuvia ja tarinoita. Toim. Eero Hanni. Kannus-Seura ry. Kannus 2015.
Ojakangas, Arto: Pölkynvälit. Länsirannikko 2005. Kokkola.
Ojakangas, Arto: Linnunkantaja. Länsirannikko 2009. Kokkola.
Ojakangas, Arto: Aurinkomutka. Länsirannikko 2012. Kokkola.
Ruuttula-Vasari, Anne: Eskolan metsärata eli pitkin pikkurataa. Kannuksen ja Sievin kulttuurilautakunta. Ylivieska 1988.
Välkommen till Eskola skogsbana
Längs Eskola skogsbana sköttes statens trävarutransport, och banan sysselsatte på den tiden hundratals, om inte tusentals människor på området kring Eskola by och i närkommunerna. Även om Pikkurata (Lillbanan) avslutade sin verksamhet i början av 1960-talet, värnar man om dess historia på många olika sätt.
Skogsbanemuseet har besöksobjekt runtom i Eskola. Mitt i byn finns banans central, ett lokstall som renoverats till en byagård, med ett museilok på gården. Ett intressant besöksobjekt är servicecentret Eskola-talos gårdsområde. Här finns en miniatyrmodell av skogsbanan. Vid Eskola-talo kan man också avnjuta lunch eller en kopp kaffe. I skogsbanans traditionscenter, i närheten av Eskola sommarteater och utebad, finns en kopia i full storlek av det första loket på skogsbanan.
Man kan röra sig både till fots, med cykel och med bil längs med den gamla banbottnen. Att delta i en vandring längs Eskola skogsbana är ett spännande sätt att bekanta sig med historiska naturnära landskap, men man kan lika bra vandra även på egen hand.
Skogsbanan är en viktig del av Eskola, eftersom banan gav byn den speciella karaktären som ännu idag kan skönjas.
Välkommen att bekanta dig med ett unikt objekt!
Diskutera på twitter #MetsärataGL!
Eskola by
Eskola-talo Koulutie 3 / Veturitalli, Eskolan kylätalo (Lokstall, Eskola byagård) Pinolankatu 1 / Perinnekeskus (Traditionscentret) 63.9079N 24.1731E Kannus
I takt med skogsbanan växte regionen kring Eskola station till ett livligt och mångsidigt arbets- och bostadsområde. Virket som fraktats från ödemarkerna till stationsgården lossades direkt i VR:s vagnar eller veden travades tillfälligt i enorma stackar för att invänta följande lastning. På stationsgården och i närheten av den fanns förutom lokstallet bl.a. kontorsbyggnad, verkstad, kollager, vedlider, lagerskydd och personalens bostadsbyggnader. Kaféet Kujalan kahvila var en viktig rastplats.
I närheten av stationsområdet byggdes också en kottklängningsbyggnad, plantskola, klabbfabrik och såg. I kottklängningsbyggnaden torkades kottar som man sedan fick frön av och som Forststyrelsen planterade i skogarna. I plantskolan, där det ännu idag står ett vattentorn för vattning, producerades tall- och granplantor för skogsbruksområdets behov. I småvedsfabiken producerades småved för att användas som bilbränsle i synnerhet under fortsättningskriget. På sågen tillverkades trävirke närmast för barackernas, stallarnas och de övriga byggnadernas behov.
Man kom inte heller undan olyckor. Förutom att loket kunde krocka med en bil eller spåra ur var som helst på skogsbanan, tändes också eldsvådor. Till exempel var Eskola stationsgård och by i fara i augusti 1955, då elden kom lös i vedstackarna. Brandområdet var omfattande och hotande, men efter att flera brandverk i timtal arbetat hårt fick man bukt på elden och kunde slutligen släcka den. Över 7000 kubikmeter ved brann upp, men man undvek en större katastrof.
Berättat
”Lokstallet var min favoritplats. Det var mörkt och skumt där och alltid fanns det ett lok, vars mekanik man kunde undersöka och jämföra med andra lok. Om jag minns rätt så var Ettan och Tvåan (Ykkönen och Kakkonen) av samma storlek. Tvåan var mest i bruk. Trean var större och tillverkad i Finland. Det största loket var Ranko.” (Intervjuer per e-post med Seppo Paavola 2015, i boken Eskolan Metsärata)
"Senare började man också stapla ved. Det var ett stort projekt, åtta skogsbanevagnar på fem karlar. Vedträden var färska, vilket betydde hårt arbete. Stackarna hade ofta fem staplar och de var tjugo meter långa. (…) Det fanns också olika stora stackar. Sju staplar och längre än 20 meter.” (Eero Ojakangas minns, ca 1995, i boken Eskolan Metsärata)
”Arbetsskedena som följde torkningen av bangrunden krävde att jag satte mig i arbetet. Samtidigt med torkningsarbetet och röjningen av banlinjen skulle banvallen grusas, syllarna och skenorna monteras, lokstallet, smedjan och bostadshuset byggas, barackerna invid banan anläggas, materiel anskaffas och dessutom skulle huggningarna planeras och köras igång. (…) Banan går redan långt in i statens skogar. Det är bråttom att laga ved bara för att säkerställa bränslet till de egna loken, och varorna ska fås vidare. Banan borde ge inkomst!” (Ojakangas: Aurinkomutka 2005)
”Loket ryker. Jag litar inte riktigt på det och att det hålls på spåren, och jag försöker alltid hålla ett avstånd mellan mig och loket. Det skadar ju inte att vara klok med tanke på maskinerna. De säger att ångan från varmt vatten skjuter iväg loket. De tror sig veta. Det tror inte jag på. Om varmt vatten skulle flytta på järn, så skulle ju alla bykeskittlar och kaffepannor flyga ända iväg till Ryssland eller Sverige. Flyga! (…) Herrarna luras om allt. De har ingått pakt med djävulen. Djävulen!” (Ojakangas: Aurinkomutka 2005)
Bilder
Lokstallet, byagården
Miniatyrmodell av stationsmiljön
Museiloket
En fullstor kopia av loket i traditionscentret
Eskola stationsomgivning
Lokstallet
Vedstackar
Video (finska)
Katkelma Pikkupässi-näytelmästä. Eskolan kesäteatteri 2016.
