Metsän aarteiden ja vartijoiden reitti

Välkommen till Skogsskatternas och skogsvaktarnas rutt

Det har funnits och finns än idag många sorters skatter i skogarna i Mellersta Österbotten. Skogen som kallas för vårt gröna guld har gett oss levebröd, värme och skydd. En viktig näring på 1700- och 1800-talen var tjärbränning. Man var tvungen att börja begränsa den, eftersom skogarna hade börjat glesna på ett oroväckande sätt. Skogsförvaltningen och skogsvaktartjänsterna grundades under senare hälften av 1800-talet för att övervaka kronans skogar.

Framställningen av tjära var en lång process med många olika skeden och krävde kunskap och noggrannhet. Skogsvaktarna var i sin tur speciella personligheter, var och en på sitt sätt.

Längs rutten som går från Lestijärvi till Halsua kan man bekanta sig med många olika objekt som anknyter till utnyttjandet av skog och övervakning av skogsbruket. Rutten startar vid Lapin talo i Lestijärvi, men man kan vandra längs rutten också från andra hållet, med start i Halsua.

Utöver fakta finns det fascinerande historier att berätta om besöksmålen och personerna.

Välkommen till Skogsskatternas och skogsvaktarnas rutt!

Diskutera på twitter #MetsänaarteetGL!

Tweeta #MetsänaarteetGL

#MetsänaarteetGL tweetar

Inledning

Skogen är och har alltid varit full av skatter, bara vi förstår att utnyttja träet som näringsgren. I flera hundra år har man i skogarna hämtat mastträd för segelfartyg och virke för husbygge, framställt tjära och beck för försäljning samt fällt träd för att värma upp bostäder och bastur. Också bär, svampar och vilt hör till skogens skatter, med vilka man närt och fortfarande när människor. Men skogen har utöver det materiella välståndet erbjudit också frid och skydd. Under Stora ofreden på 1710-talet byggde man pörten som gömställen i skogar och hoppades att de skulle klara sig från ryssarnas förstörelse. Även under Finska kriget i början av 1800-talet erbjöd skogarna skydd för de ryska härarna.

Tjära fraktades med älvbåtar till hamnarna på kusten, vintertid körde man med häst. Tjärtransporten från urskogarna var allt som allt en tung och svår arbetsprocess. Innan tjäran kunde säljas till borgarna i hamnstäderna, måste man granska den och konstatera den vara lagenlig. Som tecken på lagenlighet brändes årtalet och en krona på tunnorna. De viktigaste tjärhamnarna fanns i Karleby och Jakobstad. Härifrån fördes tjära med stora segelfartyg ända till Stockholm. På 1700-talet producerade man till och med en fjärdedel av hela Sverige-Finlands tjärproduktion i Mellersta Österbotten. Under senare hälften av 1700-talet exporterade man tjära över en miljon tunnor från området.

Då skogarna minskade redan på 1700-talet flyttade tjärbränningen allt mer till inlandet, till skogsområdena i Perho ådal och vid Lestijoki, vilket också betydde ännu längre transportsträckor för tjäran. I hamnstaden möttes de trötta tjärkarlarna och hästarna av tjärgossarna som var sända av borgarna. Tjärgossarna lovade tjärkarlarna fina saker i utbyte för tjärhandeln. Om man kom överens om affär, bjöd man tjärkarlarna på saltfisk, öl, brännvin, tobak och sötsaker i köpmännens härbärgen. Man tog sannolikt också väl hand om hästarna.

Många olika typer av folklig tradition har förknippats med uppgörande av tjärdalar, förbränning och rivning av dem. Exempel på detta är ringlekar, dans och traktering. Det var också viktigt att hålla tjärmästaren vaken, han vaktade ju förbränningen. Många olika uttryck har uppkommit i anknytning till tjära och dessa är fortfarande i bruk, till exempel: ”Det som inte tjära, brännvin och bastu biter på leder till döden.”

En tjärdal i Lestijärvi i början av 1950-talet (Suur-Lohtajan historia II)

Man har också förknippat tjärkulturen med vidskepelse. Antändningen av tjärdalen var en festlig förrättning och även något udda ritualer kunde höra till: ”Varje tjärdal hade sitt eget rå och tjärbrännaren kunde gå några varv runt dalen. Detta gav något slags skydd.” (Jämsä 1978, 136). Eino Isohanni (1978, 252) berättar om en häxa som använde sig av tjära och som ”förde en som hade tandvärk till bastufarstun, hämtade törved av vilket häxan täljde tre stickor. Sedan skulle man med varje sticka gräva i tandköttet vid den sjuka tanden. Därefter skulle patienten spotta tre gånger blod i nyckelhålet och slå armarna tre gånger likt väderkvarnsvingar. Nu gömde häxan stickorna och tanden skulle hållas frisk ända tills stickorna förmultnade.”

Den traditionella tjärbränningen avtog småningom i slutet av 1800-talet och slutade helt i början av 1900-talet. Man behövde givetvis tjära för hemmabruk för till exempel smörjblandningen till läderstövlar, för att skydda kärror och slädar och sköta kornas klövar, men man brände inte längre tjäran själv i egna tjärdalar, ”som det återstod endast svarta, doftande gropar av i skogen”, såsom Viljo S. Määttälä konstaterat i sin bok Rautamestareiden kylä (2000, 45). Under vinterkriget och fortsättningskriget behövdes tjära och kol för bilarnas kolförgasare. I Lestijärvi framställde man tjära industriellt efter andra världskriget, eftersom tjära behövdes bland annat som råmaterial för smörjolja och till båtar. Man försökte till och med tillverka tuggummi av beck, men misslyckades med försöket. I varje fall var tjärfabriken en viktig arbetsgivare på området till slutet av 1950-talet.

Under Sveriges makt tillät lagstiftningen och den ringa övervakningen av den många friheter för skogsanvändare. Man utnyttjade och slösade skogar sorglöst: mastträd fälldes, brädor sågades, svedjebruk fälldes och tjära brändes utan begränsning. Exempelvis i Lestijärvi hade man på 1780-talet beviljat några hus tillstånd för att framställa endast några tjärtunnor årligen, men förordningarna och praxisen möttes inte: husen i fråga kunde producera 20–30 tunnor tjära, oberoende av reglementet.

Skogsförordningen för statens skogar, stiftad år 1851 och Skogsförvaltningen som grundades något senare strävade genom reglering efter att skogarna inte skulle utnyttjas för mycket. Man grundade yrken som idkade skogsövervakning. Av dessa var skogsvaktarna de som hade i uppgift att röra sig i sina vaktdistrikt och övervaka skogarna för tjuvar, åverkare, skogsbränder och illegala jägare. Man fick inte längre fälla eller sälja träd utan tillstånd. Det hölls ting för skogsåverkan, med straff som följd.

Lapin talo - Lestijärvi hembygdsmuseum

Rantatie 1 Lestijärvi

Huvudbyggnaden till hembygdsmuseet i Lestijärvi kallas för Lapin talo, byggd år 1784 och flyttad till sin nuvarande plats 1956. Lappi-namnet förknippas med en invecklad släkthistoria som sträcker sig över århundraden. Lapin talo är veterligen den äldsta byggnaden som bevarats i Lestijärvi och den följer huvudsakligen den ursprungliga bottenlösningen. I samband med renoveringarna har man hittat små tapetfragment i husets väggar och man har kunnat konstatera att taket på huset ursprungligen var vitkalkat. Detta kan tyda på att gården haft ett rikt och framstegsvänligt förflutet.

Huvudbyggnaden har under sin historia varit ett centralt hus i socknen. Här har man ordnat socken- och kommunmöten samt församlingens husförhör. Husbönderna har annars också varit personer med stort inflytande på orten och fungerat bland annat som lagmän. Det sista husbondsparet i gården var Juho Oiva Josuanpoika Lappi och hans hustru Helmi. Oiva var polis till yrket och skötte också om ekonomi- och lagärenden för lokalbefolkningens räkning. Paret sålde – eller slutligen donerade – Lapin talo till hembygdsföreningen på 1950-talet. Innan det hade huset haft stadigvarande boenden i ungefär 170 år.

Tjärbränningen var en viktig näring, i vissa fall den enda näringen i Lestijärvi. På sockenmötena i Lapin talo motsatte man strängt kronofogdens planer på att lägga ned tjärbränningen på 1830-talet. Då staten slutligen separerade kronans skogar från de gemensamma skogarna på 1880-talet minskade tjärbränningen avsevärt på området, eftersom det blev svårare att skaffa törved. Man fick inte längre hämta törved från kronans skogar.

Berättat

Under froståren och nödåren i slutet av 1860-talet dog många invånare i Lestijärvi av svält och många gårdar blev öde. Enligt muntlig tradition skulle en utsvulten människa då ha dött i den enorma spisen i Lapin talo. Timo Lappi (intervju 23.10.2018) har hört berättelsen av Oiva Lappis son Seppo:

”Det fanns en stor spis som rymde sjutton bröd i Lapin talo. Spisen värmdes upp med en meter stora vedklabbar. Då nödåren härjade som värst, gick utsvultna människor runt i gårdarna och bad om mat och något att mätta magen med. Än en gång kom en utsvulten man till Lapin talo. Han kom inte på annat än att krypa in i den stora ugnen dit det naturligtvis fallit korn och mjöl. Han hade tagit sig in i ugnen för att plocka matresterna som fallit dit. Olyckligtvis var han i så svagt skick att han inte kunde ta sig ut därifrån, utan han dog där i ugnen. Det här är en omskakande berättelse.”

Bilder

Lapin talo

Lapin talo gårdsplan och byggnader

Karta

Rutten

1. Lapin talo - Lestijärvi hembygdsmuseum

2. Kivestö skogsvaktargård

3. Ilola skogsvaktargård

4. Itäniemi krontorp

5. Niskakorpi skogsvaktargård

6. Aho skogsvaktargård

7. Halsua hembygdsmuseum

8. Töppönens stenröse

9. Länttäpatti skogsvaktargård

10. Målarens tjärdal

Kivestö skogsvaktargård

Kivestönpolku Lestijärvi

År 1860 grundades Lestijärvi skogsvårdsområde dit statens marker och skogsvaktardistrikten i Kannus, Toholampi och Lestijärvi hörde. Lesti skogsvårdsområde hade flera skogsvaktargårdar och krontorp. Skogsvaktarna som bodde i dem och underhöll dem hade som uppgift att övervaka hur kronans skogar brukades och vid behov ta tag i oegentligheter. Veterligen var väktarna på Lesti område rättfärdiga och tog de lokala människornas behov i beaktande. Skogsvaktarna kunde ge de behövande exempelvis bröd, mjöl, korn och potatis. Många skogsvaktare var kända som speciella personligheter. De var tvungna att agera enligt anvisningar vad gäller direkta olagligheter.

Fredrik Juhonpoika Kivestö eller Veelu (1864–1940) arbetade som skogsvaktare i ett hus som bekräftats som skogsvaktargård redan på 1860-talet. Såsom skogsvaktargårdarna låg också Kivestö gård avsides, långt från Lestijärvi kyrkoby. Den skäggige Veelu rökte pipa och gick omkring i sitt distrikt i hemmagjorda särkkläder och skor som var fyllda med hö. Han var känd som en mångsidig, hjälpsam och kristen karl. Han brukade ge bröd till de fattiga, idka kvacksalveri och till och med sköta om sjuka djur. Det sägs att han också hade övernaturliga förmågor. På äldre dagar flyttade Veelu med sin hustru Marjaana till byn för att bo och bruka jord, varefter hans son Johan Emil eller Eemeli fortsatte som skogsvaktare på Kivestö gård. Byggnadsgrunderna var väl synliga hösten 2018.

Berättat

Det berättas att då en husbond från Perho försvunnit och drunknat i bäcken en höst, kunde Veelu förklara hur olyckan gått till. Följande vår hittade man liket där Veelu sagt att det skulle finnas. (Lindholm 1995, 340–341)

Enligt sägen hade Veelu gått till fots till butiken i kyrkbyn och självaste djävulen hade kommit emot honom. Djävulen hade menat ta tag i Veelu, men Veelu sade att han var en kyrkans man. Djävulen hade väjt för Veelu och skrikit fult. Veelu berättade att djävulen var en synnerligen ful varelse. (Mäkitalo 1989)

Väinä Laakso (1992) berättar om ”slagvattnet” som Veelu själv tillverkat och som inte alltid fungerade som det skulle. Veelus bror Antti hade fått skräp i ögat och Veelu kurerade det med sin medicin. ”Antti kom sig inte till en läkare då ingen förde honom dit. Veelu bara tvättade ögat med slagvattnet och sade att det nog skulle bli bra. Ögat blev inte alls bra utan började varas. Då kom Veelus son på besök, han var skogstekniker och förde Antti till läkaren. Inte heller läkaren rådde på ögat utan skickade Antti till Uleåborg till ögonklinik. Antti for till kliniken men ögat hade redan ruttnat inne i huvudet. Ögat putsades och syddes fast. Antti beklagade sig över att han inte kommit till läkare tidigare, men konstaterade sedan bara att man inte ska oja och voja sig, det fanns ju många enögda också.”