Soivien kivien kyläreitti

Välkommen till Klingande stenarnas rutt

Kaustby med sina strax över 4000 invånare är en storsocken och ett kraftcenter för finländsk folkmusik. Den västfinländska spelmanstraditionen på fiol har sina anor åtminstone på 1760-talet och har bevarats på orten, med en särpräglad stil och unik kraft. Kaustbyspelmännen har bevarat traditionen men också skapat något nytt utifrån den.

Kaustby folkmusikfestival blev direkt från starten år 1968 det årliga huvudevenemanget för hela den finländska folkmusiken: för dem som framför musiken och för vännerna av folkmusik. Festivalen har ända sedan starten också varit internationell.

I spelmanskulturen från Kaustby har de lokala ensemblerna spelat en central roll – och gör det även i våra dagar. Grupperna finns i så gott som alla byar. Folkmusiktraditionen är synlig i allt på orten. Intressanta besöksobjekt har under årtionden byggts upp runtomkring festivalen.

Caféinnehavararen och traditionsaktivisten Santeri Isokangas konstaterade i tiderna följande: "Våra stenar kommer ännu att klinga och hela universum känner till vår musik!"

Välkommen till Klingande stenarnas rutt!

Diskutera på twitter #SoivatkivetGL!

Tweeta #SoivatkivetGL

#SoivatkivetGL tweetar

Inledning

Den västfinländska fiolspelstraditionen och spelstilen från Kaustby har bevarats aktiv och levande på ett unikt sätt och har sina rötter åtminstone 300 år tillbaka i tiden. Fiolspelandet spred sig bland allmogen i Sverige på 1600-talet och genom sjöfarten, handeln och via dem som rörde på sig kom den småningom också till östkusten av Bottniska viken.

Den nya violinmusiken var ungdomsmusik. De äldsta vid namn kända Kaustbyspelmännen hittas i kyrkorådens protokoll från 1700-talet då spelmännen trotsat förbudet att spela på dans på söndagarna. Å andra sidan har man reflekterat att en orsak för att spelmansmusiken blommat upp just i Kaustby är just den liberala religiösa miljön.

År 1759 bötfällde Övervetil kapell, dit Kaustby hörde, en dansstugevärd. Böterna rörde sig om tolv öre. Dansarna och spelmännen som deltog i evenemanget fick välja mellan antingen fotstock eller att betala böter. År 1784 ogillade självaste kyrkoherde Anders Chydenius dansen på husförhörsdagens kväll i Kaustby.

Även om allmogemelodierna hade likheter med musiken som spelades av överklassen, var spelsätten olika. Instrumenten, danserna och delvis också melodierna kom till en början från främmande länder och via överklassen, men musikanterna i allmogesamhället utvecklade säregna spelstilar och det krävdes talang och flitig övning för att bemästra dem.

Fiolen blev bröllopsinstrumentet inom allmogekulturen. Fioltraditionen blomstrade i Västra Finland på 1700- och 1800-talen. Spelmännen spelade på de stora, upp till tre dagar långa bröllopen i mångfasetterade purpurdanser och ceremonier som kunde räcka flera timmar. Eftersom stora bröllop ordnades så pass sällan, började man ordna också andra danstillfällen. På de större danserna som kunde ta flera dagar i anspråk, spelade också de bästa bröllopsspelmännen, på mindre ”hörndanser” räckte det med en spelman som höll en mer anspråkslös nivå.

I slutet av 1800-talet ackompanjerades fiolmusiken först av piporgel och senare av harmonium. I början av 1900-talet hamnade bröllopstraditionen i skuggan av moderniseringen och en ny sorts musikkultur bredde ut sig. Den äldre, personliga spelstilen bemästrades in på 1950-talet endast av enskilda spelmän – utom i Kaustby där traditionen tack vare ett medvetet arbete bevarades levande. Bröllopen ersattes av bland annat ungdomskvällar, spelmanstävlingar och musicering i traditionsaktivisten Santeri Isokangas café. Inte heller bröllopstraditionen försvann helt. Kaustisen Purppuripelimannit (Kaustby Purpurispelmän) spelade in musik för radion på 1950-talet och musiken och Kaustby blev allmänt kända. I synnerhet blev Konsta Jylhäs egna kompositioner populära och Kaustby folkmusikfestival betydde en renässans för folkmusiken i slutet av 1960-talet. Populariteten håller fortfarande i sig. Kaustby blev centret för den finländska folkmusiken.

Kaustby festivalarena sommaren 2018 (foto: Yle 16.7.2018)

En spelman i ett spelmanslag från Salonkylä konstaterade i medlet av 1980-talet om sin spelhobby att den började lite före vinterkriget då han var tonåring. Det spelades flitigt hos grannen och ibland måste man titta in och fråga hur man riktigt läser de där noterna. Det spelades i många hus i byn och den unge spelmannen fick emellanåt musicera med riktigt skickliga spelmän.

Att folkmusiken fick ett uppsving med början av 1960-talet påverkades anmärkningsvärt av att Konsta Jylhä, Wiljami Niittykoski och många fler efter dem började komponera melodier utgående från traditionen, men också stycken som stilenligt töjde på gränserna. Utöver byaspelmanslag från Kaustby, som spelar enligt traditionell stil, kan nämnas grupper och tonsättare som är från eller har sina rötter i Kaustby, såsom JPP, Frigg, Ville Kangas, Ville Ojanen och Häävi. Dessa skapar modern folkmusik utgående från traditionen och väcker intresse hos musikvänner i alla åldrar. Näppäri-metoden är även internationellt känd och uppfostrar barn och ungdomar till att bli nya spelmän.

Aktörer och källor

Manuskript: Folkmusikinstitutet och Kari Ilmonen (översättning av Ida Forsman)

Bilder: Kari Ilmonen och Folkmusikinstitutet

Grafisk layout: Creamedia

Team: Kari Ilmonen, Lauri Oino, Matti Hakamäki, Maria-Elisa Marjusaari, Touko Kentala, Tuomo Härmänmaa, Veli-Matti Tornikoski och Matias Meriläinen

Källor:

Ala-Könni, Erkki: Perhonjokilaakson suomalaispitäjien kansanmusiikki 1800-luvulla. Teoksessa Kokkolan pitäjän yläosan historia. Kirj. Pentti Virrankoski. Kokkola 1961.

Hanhikoski Terttu 2007, Ja sitte me soitethin, laulethin ja tanssithin… Kaustisen Pelimanniyhdistys ry.

Helistö, Paavo: Konsta: Konsta Jylhän, pelimannin ja kansansäveltäjän tarina. Kansanmusiikki-instituutin julkaisuja, 42. Kaustinen 1997.

Ilmonen, Kari: Pelimannikulttuuri ja moderni maaseutuyhteisö. Chydenius-Instituutin julkaisuja nro 18. Kokkola 1986.

Kolehmainen Ilkka (toim.): Mestaripelimannit. Kansanmusiikki-instituutin julkaisuja nro 33. Kaustinen 1992.

Konsta Jylhä https://fi.wikipedia.org/wiki/Konsta_Jylh%C3%A4

Känsälä Risto: Sivukamaritupa. Kansanmusiikki-instituutti. Sananjalka nro 26. Kaustinen 1984.

Laitinen, Heikki: ”Kaustislaisuuden” synty. Kaustisen ensimmäiset kansanmusiikkijuhlat ja maaseutukulttuurin paluu 1960-luvun lopun Suomessa. Suomalaisen ja vertailevan kansanrunoudentutkimuksen laudaturtyö. Tampereen yliopisto 1977.

Laitinen, Heikki: Talonpoikaismusiikin suuri murros. Teoksessa Musiikkikulttuurin murros teollistumisajan Suomessa. Toim. Vesä Kurkela ja Riitta Valkeila. Jyväskylän yliopiston musiikkitieteen laitos 1982. S. 131–134.

Laitinen Heikki: Viisikymmentä kertaa Kaustinen. Kansanmusiikki-lehti (erikoisnumero 2B) 2017. S. 8-13.

Pelimannitalo (Kaustinen) https://fi.wikipedia.org/wiki/Pelimannitalo_(Kaustinen)

Pulkkinen, Marjatta: Puhu Pulukkinen! Vetelin Pulkkisia vanhoina aikoina 1995.

Tarinaa Pelimannitalosta. Arviiti – Kaustisen historiallinen tietokanta http://www.arviiti.fi/tarinaa-pelimannitalosta/

Valo, Vesa-Tapio: Salonkylän musiikkihistoriaa. Teoksessa Viljami Niittykosken Nuottikirja. Toim. Juha Kangas ja Simo Westerholm. Kansanmusiikki-instituutin julkaisuja nro 3. Kaustinen 1980.

Westerholm, Simo: JU PET sanoi Santeri. Santeri Isokangas (1885–1967) yrittäjänä ja Kaustisen kansanmusiikin vaalijana. Kansanmusiikki-instituutin julkaisuja nro 19. Kaustinen 1985.